Igår hade jag en perfekt dag. Jag hade jobbat tio timmar dagen innan, vaknade vid tolvsnåret, steg upp, åt frukost. Gick ner på stan, träffade den käraste jag har. Vi var båda nyrika. Jag köpte skor, han köpte anteckningsblock. Vi fikade på en bänk. Vi gick hem och solen sken. Vi åt hämtmat i sängen och tittade på fem avsnitt av Veronica Mars. Allt var idel sus och dus. Innan jag somnade stod jag i fönstret och tänkte att det är farligt att ha det så här bra, man blir bortskämd och bortklemad. Tidigare på kvällen hade jag bestämt mej för att skita i sådana fåniga tankar. Det var så här: När vi skulle beställa thaimaten stod jag i valet och kvalet mellan stekta äggnudlar med tofu och stekta äggnudlar med tigerräkor. Tigerräkorna var både relevant dyrare och dessutom fruktansvärt oetiskt. Mangroveträsken och det där. En gång fick jag en berusad förelsäning om tigerräkor och mangroveträsk, som liksom färgat mitt liv. Men samtidigt var jag så fruktansvärt sugen. Och det jag kände var: Don’t push it. Du har det så bra just nu Amanda. Varför spä på det ännu lite mer genom att äta tigerräkor. Förtjänar du det här? Försynen har gett dej så mycket idag, och du nöjer dej inte. Du vill äta tigerräkor också. Du får fyra fingrar men vill ha det femte också. Don’t push it, don’t pop the glock. Det låter fånigt, men jag våndades i säkert en kvart innan jag bad min medbrottsling om råd. Han  sa: jag vet vad du menar, men det är sjukt. Lyckan är inte en kaka som fördelas, den kan bli hur stor som helst. Man är värd hur mycket som helst. Jag tänkte, jag kanske är värd tigerräkor. MAYBE, YOU’VE JUST EARNED IT BABY.

Jag åt tigerräkorna. Det var hemskt gott. Inget hemskt hände. Jag somnade som ett litet barn med en benet ovanpå täcket. Vaknade till regn och sushi och kreativitet.Till den som bestämmer: Let it last.