Det är fusk, sådant här, man får inte kopiera och klistra in, så att säga massproducera, det är lumpet, men du vet hur det är, det regnar in och kutas runt, byts blöjor och bärs brädor, så jag kopierar och klistrar in, några ord jag skrev på annan plats i dag:
En häckjävel.
Ett dike.
Alla faller på egna sätt, och kan man inte förtjäna lite dopning för en själ?
Du såg henne också, du såg hur hon spanade, Sanna Kallur, över häckarna mot slutet, hon pratade med sig själv och leendet slog fram, det kunde inte stoppas, hon pratade och log, såg mot mållinjen och drömmen, den var inte långt borta nu, drömmen, en medaljchans i OS, den låg där borta, på andra sidan häckarna, hon skulle bara ta sig över de häckarna, ganska snabbt, helst, hon skulle springa och hoppa, springa och hoppa, det var hela nyckeln, att sätta det ena benet framför det andra, i rask takt, det var inget nytt för henne, hon hade tränat på det förr, hon var kompetent, det var därför hon stod där nu, i OS, med medaljchans, det är inte något för vem som helst, det är för någon enstaka människa någon enstaka gång i livet, och det här var hennes gång, hennes chans, med kameror överallt och tusen miljarder miljoner kineser, japaner och kastanjetter, finns ju så många länder när det är OS, det finns nog länder som bara existerar vart fjärde år, och alla de länderna kollar nu, på Sanna Kallur, och allt talar för henne, hon är på gång, hon ler och kan springa snabbt, det är en fördel hon har, att hon kan springa så himla, himla snabbt, lika snabbt som alla andra, nästan, om de inte är dopade, vill säga, och sådant kan man inte veta, finns alltid någon som ska förstöra för alla andra, och när de står där och stretchar funderar jag på hur det vore om även skribenter kunde dopa sig, om det fanns sådant fusk, om någon särskilt produktiv författare skulle haffas i en dopningskontroll, uteslutas ur författarförbundet och få alla författarblickar på sig, dömande och hatiska, för att den här författaren inte kört med rent spel, och jag undrar hur en dopads texter då skulle se ut, egentligen, är väl lite orättvist att den chansen inte finns, kan jag tycka, men de skulle nog se ut så här, ungefär, tänker jag mig, en jävla lång mening, bara, en hel krönika skriven utan punkt, så jävla trötta folk skulle bli, de skulle tvingas läsa utan paus, utan tid för luft, inget andrum, för folk slutar ju inte läsa bara för att det inte finns någon punkt, inte mitt i en mening, så här, det är inte för punkterna man läser, trots allt, de har en funktion men de är inte själva poängen, det kan ingen påstå, så man bara fortsätter och fortsätter, vad som än skrivs, någon kan skriva blablabla och man läser det ändå, blablabla läser du ju nu, till exempel, allt som står är blablabla, men du ger dig inte, du är kvar, för nu är vi i gång, vi hade samtal här, vi pratade om Sanna Kallur, det har du inte glömt, vi mindes hennes leende på startbanan och startskottet som gick och första steget, andra steget, tredje steget, hoppet.
Häckjäveln.
Ett ögonblicks verk.
Från den ena sekunden till den andra.
Så satt hon där i gruset.
Att sitta i grus kan vara rofyllt, i många sammanhang, att sitta ned och ta igen sig, det är inget fel i det, som fenomen betraktat, det är ibland önskvärt, rentav, men det var inte det hon ville just då. Just då ville hon hellre springa så himla, himla snabbt. Hon ville gå i mål och få medalj. Men det fick hon inte. För hon nuddade häcken med sin fot, hon föll ihop och åkte ur. Drömmen i bitar, allt arbete förgäves.
Det vände på en tusendel, det var en tusendel som skilde. På den ena sidan av den hade hon chans att ta en OS-medalj, på den andra sidan satt hon som en förlorare i gruset. En liten tusendel, omöjlig att förhandla bort. Man kan inte klättra över den igen. Har man en gång kommit över den, då får man finna sig i situationen.
Sådant stör mig.
Jag tycker inte det är resonligt.
Vi körde i diket häromveckan, eller jag körde i diket, för jag körde, för jag kör ju bättre, och plötsligt låg vi i fyrtiofem grader i ett dike. Vinkeln, inte temperaturen. Och det ville jag inte. Jag ville ha det ogjort. Den sekund där vår position ändrades från att åka på vägen till att inte åka på vägen, den ville jag backa tillbaka till. Jag ville åka på vägen och låta bli att åka i diket. Jag skulle ha kunnat undvika det om jag vetat.
Gick bara inte.
Så när jag sedan satt där, i min beskärda del av grus, då tänkte jag på orättvisan.
De på dopningsfabriken.
Varför fixar de inget för oss? De fixar dopning åt fotbollsproffs, åt cyklister och maratonlöpare, simmare, stavhoppare, det finns dopning för alla sorters idrottare, men för alla sorters människor? Lite vanlig, enkel mänsklighetsdopning? För att lättare kunna ta sig fram, genom måndagar och november?
Det har de inte fixat.
Det kan bara kallas oansvarigt.
Jag kräver ingen OS-medalj, jag är glad om jag bara slipper diken. Om jag kan må bra. Om jag kan vara bra. Och om jag kan skriva så folk vill läsa.
Blablablablablablabla, blablabla, blablabla.