Intressant hur man i kritiken av PO Enquists nya bok använder ordet kontroll. Det finns faktiskt forskning som visar vad som kännetecknar de kulturyttringar som genom den moderna historien lyfts fram som högre uttryck och finkultur. Där har kontrollerade uttryck alltid smällt högre än yviga och kraftfulla.
Men det tål att noteras: Att härma god smak är inte samma sak som att ha det.
1977 var jag var åtta år gammal och tyckte om musik av David Bowie, Roxy Music och Abba. En gång kom min vän Max på besök. ”Abba?” sa han och såg bekymrad ut. Det är mitt första minne av att gilla något med lågt anseende enligt den rådande kulturella värderingsskalen. Där och då insåg jag det: Bland alla bra saker finns det vissa saker som det anses mindre okej att kalla bra. Innan jag fyllt tio hade jag lärt mig vilka parametrar som gällde när man skulle bedöma vad som ansågs fint och inte.
Att ägna resten av livet åt att rekapitulera dessa regler har jag med varm hand lämnat till dem som finner det intressant. Min resa har varit välsignad med möjligheter att syssla med annat.
Idag var jag till exempel i Skärholmen. Och vilken bok tror ni En annan bokhandel skyltar jättefint med om inte den här: http://www.adlibris.com/se/promotion.aspx?page=klingberg
När jag en timme senare gjorde en runda förbi Söderbokhandeln verkade de fortfarande inte köpt in min bok. Man kan känna sig som Arash för mindre. Ni vet: Känd överallt utom på sin hemgata. Alexanderhögg däremot ett ex av Kapten Nemos bibliotek innan jag och fyraåringen gled vidare mot gamla Wirströms. Jag jag vet. Det tar aldrig slut. På inköpslistan idag: Plastiskt trä. Att be om plastiskt trä på Wirströms är som att köpa den nya tuffa skivan på Pet Sounds samma dag som den kommer ut. Synd bara att inte livets mening är att få respektfulla blickar av järnhandelsbiträden. För det var just vad jag fick när jag klämde ur mig det: ”…Och så skulle jag vilja ha en tub plastiskt trä”. Oj oj oj. Lystern i de där järnhandlarögonen. Plöstligt var det inte bara någon hemma. Ljuset var tänt också. Ni skulle gillat det om ni varit där.
Som tillförordnad frambärare av bekännelseunderhållningens tvivelaktiga standar finner jag det skäligt att erkänna att jag så sent som igår eftermiddag inte hört talas om plastiskt trä. Inte förrän den där furu-regeln vi måttade med föll och högg sig en bit in i en golvplanka och en uppfinningsrik person sa ”Sånt där fixar man med plastiskt trä” faktiskt.
Sätter du en pistol mot min tinning och ber om ännu en bekännelse på temat plastiskt trä kan jag ge dig det: Jag kände mig rätt nöjd med mig själv när jag sa det. Ni vet: Som man gör när illusionen om att man vet vad man håller på med ter sig lika okrossbar som skyltfönstret på Vapenspecialisten.
Jag kände mig rentav litet…vågar jag säga det…nu kommer snart ett ord som har blivit litet fult…men jag skulle vilja återupprätta det ordet faktiskt…det är ett ord som väcker negativa känslor här och var och det tycker jag är synd..okej här kommer det:
Manlig.
Jag kände mig manlig när jag sa plastiskt trä.
Alltså manlig på ett sätt som fortfarande är okej att vara manlig på. Blir de allt färre, eller är det bara så det känns? Är de rentav helt på väg att ta slut? Icke så länge vi har plastiskt trä!
Mitt hem är ännu i oordning. Disorder råder som Wattie skulle ha sagt. Nyss blev jag jätteorolig över att jag hade tappat bort pappkassen med plastiskt trä och Kapten Nemos bibliotek. Heminredning är som den där Metallica-spelningen där dom inledde med ljuset tänt och först spelade Anti Nowhere Leagues So what och sedan Misfits Last Caress och sedan BOOOM! släcks ljuset samtidigt som den första omgången bomber briserar. Sedan börjar nergrävningen i en av metallvärldens mest grandiosa låtskatter. Det bästa från de tre första mästerverken uppblandat med nyare, mer arenaanpassat material. Efter två och en halv timme kommer de till sist: Whiplash och Seek and destroy – den senare kanske en av världens tio bästa rocklåtar. (Var det någon förutom Majalu som noterade att jag för fyra meningar sedan bytte tempus?) Sedan, före den givna finalen med Enter Sandman har ljusriggen börjat kärva. En strålkastare fattar eld och någon rycker ut med en brandsläckare. Något i showen tycks vara på väg att gå snett. Det slutar med att Hames Hetfield blir inringad av ett blixtregn och tar sig om huvudet som om han vore rädd, varpå en brinnande roddare kommer springande över scenen. En annan ur crewet ramlar ner från en ljusrigg och slänger hit och dit i sin säkerhetslina. Då faller båda ljustornen till marken. Allt blir svart och tyst så när som på två amerikaner bredvid dig som är så pårökta att de inte fattar att allt var riggat från början. Då hörs en röst från scenen som säger ”Is everybody ok?” En enda liten glödlampa tänds. Bandet spelar tre låtar till på en liten scen bredvid den stora. Precis när du trott att nu är det över smäller det igen och alla lampor slås på samtidigt. Vid det laget har du hunnit tänka ”Det här är det bästa jag sett” några gånger.
Vad jag menar är att det aldrig är slut när man tror det.
I morgon torsdag talar jag ut om min bok i P3 Populär.
Det sänds mellan tolv och ett.
I kanalen som alltså heter P3.
Lyssna då vetja!
2008-09-17