Jag älskar Bokdagar med en stilla glöd. De är en underskattad men viktig institution i litteratursverige, med flera funktioner. Nu för tiden är det många kommuner som ordnar sådana  - lokaltidningen och biblioteket och ortens bokhandel går ihop och så får de får lite rabatt från Stadshotellet och sen bjuder de in fyra-fem blandade författare. Biljetterna går åt i stan samma dag som de släpps, festliga salar dukas och lokala musiker spelar. Det kan handla om 500-700 gäster! I pausen säljs och signeras böcker och folk handlar fulla kassar.  Till sist blir det lite vickning för författare, journalister och arrangörer. 
          Ni fattar? Folk får träffa författare och snacka lite med oss – och vi får träffa läsare och höra en massa intressanta synpunkter. Kulturjournalister på mindre tidningar träffar förr eller senare hela Sveriges författarkår, utan att behöva  hänga på pubar på söder. (Eftersom sådant här sällan inträffar i Stockholm tror jag Eskilstunakuriren har bättre koll på författare som personer än vad DN och Aftonbladet har, liksom. Stockholm kulturjouralister reser ju sällan utanför tullarna heller, om de inte ska till Berlin eller Cannes)                         På Bokdagar får lokala politiker skjuts att stöda kulturarrangemang i stan och författare som suttit ensamma på sina kammare runt om i landet får träffa varann och snacka shop! Jag tror jag träffat bortåt hundratalet svenska författare under angenäma former vid det här laget. Och jag älskar som sagt dessa tillställningar. Stämningen är hjärtlig och förväntansfull, alla är där av intresse och INGEN är där för att profilera sej med snitsiga elakheter, sådana som en del kritiker lever på och som gör att ömhudade författare (dvs alla)  inte skriver nåt på flera dar. Efter såna här tillställningar kastar jag mej över datorn med ett småleende. Arrangörer av bokdagar utför en kulturgärning, osynlig i riksmedia men viktigare än mången hajpad ickehändelse i branschen. 
                    Har just kommit hem från Bokdag i Katrineholm. Och den var alldeles alldeles underbar. Carl Johan de Geer, denne märklige och underbare konstnär som just fått nytt stort genombrott som författare. Niklas Ekdahl, politisk kommentator på DN som är djärv nog att skriva deckare. Mia Törnblom  och jag – medge att det spretade! En gospelkör av ungdomar sjöng så att man snorade i den utsökta maten.  Och sen var det vickning med Djupa Samtal tills man vacklade till Stadshotellet. Tack Katrineholm! Och tack Eskilstuna, Västerås, Kalmar, Karlskrona, Karlstad, Kristinstad, Örebro, Österlen, Lund, Luleå…och många andra!

PS: Och vi ska ju inte blunda för att bortåt 70% av gästerna är kvinnor över 40 – det är vi som läser böckerna och går på utställningar och teatrar och konserter och gallerier, utan oss kan ni lägga ner hela det svenska kulturlivet utom Nobelfesten! (Gör gärna en snabbkoll på könsfördelningen på bokcirklar…)