Jag såg båda avsnitten av Selma. Fick veta en del saker om henne som jag inte visste förr. Men det som gjorde mest intryck på mig, den scen som jag funderat på ända sedan jag såg den, var den lilla sekvensen när Selma möter August Strindberg.
Selma Lagerlöf ska få Nobelpriset. Det allmänna omdömet bjuder både ris och ros. Så möter hon August Strindberg på hotellet där hon bor och de båda tar ett glas tillsammans. Strindberg är förment vänlig och sarkastiskt nedlåtande. Han nämner de negativa reaktionerna och talar om en kvinna som för all del skriver en del nätta historier. Men hur är det möjligt att en sagoberätterska från landet ska få Nobelpriset? Ett överlägset skratt. Priset är knappt något värt sedan Selma Lagerlöf har fått det.
Jag vet inte om det hela tilldrog sig så. Men jag vet att det mycket väl kan ha gått till så. Kvinnor som skriver har i alla tider fått kämpa, inte bara mot kvinnorollen, möjligheten att få ett arbetsrum, erkännandet, utan också för att över huvud taget respekteras som skrivande personer. Kvinnors skrivande har förlöjligats, skrattats åt, negligerats eller buntats ihop i prydliga påsar. Många kvinnor reagerade med att dö i förtid. Inte sällan tog de livet av sig.
Innan jag fortsätter vill jag redan nu säga att jag har fantastiska manliga författarkollegor. Begåvade, lyhörda, känsliga, generösa män som respekterar och uppmuntrar kvinnliga skribenter. Inte heller vill jag säga att manliga kritiker generellt sett behandlar kvinnliga skribenter illa. Ändå är det ett faktum. Kvinnors skrivande har historiskt sett aldrig tagits på samma allvar som mäns.
Reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Vi skrivande kvinnor slutar som förlorare i kärlek, sade den argentinska lyrikern Alfonsina Storni innan hon kastade sig i havet. Även Sappho, den kvinnliga diktens urmoder, lär ha tagit livet av sig genom att dränka sig. Sylvia Plath och Anne Sexton begick båda självmord, i förtvivlan över omöjligheten att uppfylla kraven på att vara husmor, mamma, älskarinna, undergiven och samtidigt författarinna. För Ingeborg Bachmann var skrivandet “den värsta av alla dödsorsaker”.
Karoline von Günderrode skrev först under manlig psedonym, försökte sedan leva ett fritt liv som skribent, dukade under och stack en kniv i hjärtat – hon var tjugosex år gammal. Carson McCullers stora roman Hjärtat är en ensam jägare gjorde henne berömd vid tjugotre års ålder. Framgången ruinerade hennes äktenskap med en författare utan framgång, på det följde ekonomisk ruin och slaganfall. Virginia Woolf lade stenar i fickan och dränkte sig. Hon var femtio år gammal.
Else Lasker-Scüler, Mascha Kaléko, Irmgard Keun, Jane Bowles, Marlene Haushofer, Dorothy Parker, Nelly Sachs, listan kan göras betydligt längre … alla begick de självmord. Eller avslutade sina liv inspärrade på mentalsjukhus, som alkoholister eller ensamma och fullständigt utblottade.
Vissa kvinnor klarade sig genom att inte skaffa barn eller familj, just som Selma Lagerlöf. Dock med stämpeln på sig att vara onaturliga, att inte vara riktiga kvinnor.
Jag vet att manliga författare också lidit. Jag vet också att mycket har blivit bättre. Jag och mina kvinnliga kollegor har oftast ett arbetsrum, många är framgångsrika, en hel del respekterade. Ändå finns tendensen där att vilja bunta ihop kvinnligt skrivande. Där män alltid bedöms var för sig buntas kvinnliga skribenter ihop, slängs i påse och etiketteras. De är deckardrottningar (var är deckarkungarna?) eller de skriver chick-lit (var är pitt-litten?)
Åldrande män får ha kärlekshistorier med unga kvinnor, kvinnor som lever ut sin sexualitet är det äckligaste som finns – tänk på Kerstin Thorvall, som flydde till Paris efter att fått höra hur vidrigt det var att läsa om en tant som lyfte på kjolen på var och varannan sida. Unga män får skriva utvecklingsromaner om ungdomssynderna, unga kvinnor får höra att de har ett språk (om de har tur) men ingen historia att berätta.
Jag generaliserar och tar i. Jag vet. Och jag vill inte göra det här till ett mans-kvinnokrig. Kvinnlig avundsjuka gentemot andra kvinnor är inte att leka med.
Men i dag riktar jag en särskild hälsning av beundran och respkt till de kvinnliga skrivande kollegor som arbetat under betydligt hårdare villkor än jag. De som fortsatte tills de inte orkade längre. Utan er hade vi aldrig varit där vi är i dag.