Bakom mina solglasögon …
Jaha, så var man turist i ett uland igen. Alltid samma blandning av främlingskap, trivsel, skam och paradisisk gränslöshet. Tvinga sig själv att inte dricka öl före lunch, inte ta två jättetallrikar mat vid buffen. Det är en ständig kamp mot generationer av luthersk snålhet och återhållsamhet som stångas mot längtan efter frosseri och överflöd i ett fattigt och smutsigt land där den genomsnittliga månadslönen är 350 kronor.
Det är svårt, och sällsynt, för mig att ha semester. Som författare jobbar man på något sätt alltid. Antalet veckor jag tillbringar om året utan dator kan räknas på ena handens fingrar. Och även när jag inte skriver mal hjärnan ideer, scenerier, intrigutvecklingar. Svårt att bara stänga av. Särskilt när man som jag är mitt inne i en bok.
Och även om man inte funderar så måste man ju läsa. Drivor av recensionsböcker, forskningslitteratur, författarkompisars böcker som man måste tugga sig igenom. Men till den här semestern har jag inte med mig en enda måstebok (om man inte räknar Maria Ernestam eftersom vi lovade läsa varandras). Har dessutom lovat mig själv att inte gå till internetstället för att blogga och kolla mail mer än högst varannan dag.
Så, hur gör man? När man bara … njuter? Sitta på poolkanten och se nästan-treåringen lära sig plaska runt med simdynor? Jogga på stranden? Pruta och traggla om tior för en ny skjorta?
Igår låg jag på eftermiddagen i vårt luftkonditionerade hotellrum och smekte en sovande barnfot och försökte att bara vara lycklig.
Det är svårare än man tror. Jag tror jag kom upp i nio av tio.