Jag hade ingen bra relation med min mamma.
För varje ålder som vart och ett av mina barn har gått igenom har jag på något sätt återupplevt smärtan av att sakna henne. Jag har känt mig själv. Som dem. I just den åldern, kanske bara för ett ögonblick.
Det är som en ständig längtan. Hela tiden, fastän smärtan i den har dött. Som nerver när de kapas. Finns inte längre.

Fyra barn. Det betyder till exempel att jag har känt min saknad som treåring fyra gånger. På olika sätt.
Nummer ett: Hennes doftande nacke kunde mitt i en puss bränna mina läppar.
Nummer två: Mjuka men starka och målmedvetna, lite kittlande. Men i vår brottningsmatch kunde små, små fingrar bli vassa och rispa min hud.
Nummer tre: Den silverlock som i en vind nyss smekt min kind blev spindelnät med klibbande ångest.
Nummer fyra: En tillitsfull, blå ilska rakt in i mina ögon. Min skräck släcker ljuset och jag ser inte längre hennes blick.

Min yngsta dotter blir femton i sommar. Och för fjärde gången snubblar jag i min egen vuxenhet, blir vilsen och tonåring, vill så innerligt gärna att någon frågar vad jag är.
Min längtan lever. Min mamma är död. Jag sörjer inte henne. Jag sörjer den sorg jag alltid kände när hon levde.

Min äldsta dotter är trettio, min näst äldsta tjugoåtta, min son sexton och min yngsta dotter blir femton i sommar. När hon blir fyrtiofem kommer hon att vara lika gammal som jag var när min mamma dog. Sedan har jag inga minnen av hur det kändes för mig att längta. Kan inte känna henne i mig, som jag var i deras ålder. Då kanske jag kommer att känna mig fri från henne.
Förstår ni hur jag menar?
Jag kommer att vara åttiotvå då.
Hahahahahahaha!