Allvarligt talat

Det finns en person i min direkta närhet som inte med ett ord kommenterat min debut som författare. Inte heller de positiva recensioner boken fått har hon sagt något om. Faktiskt har hon inte hört av sig till mig över huvudtaget.
Vänner har gratulerat, bekanta har skickat blommor, bekantas bekanta har hört av sig via mejl och sms, kusiner har hejat på via facebook och telefon. Men från henne – ingenting.
För att sätta litteratur som berör läsaren på djupet i något slags perspektiv, vill jag återge det författaren Beate Grimsrud säger i Peter Fröberg Idlings välskrivna reportage som handlar om Åsa Linderborg och hennes ”Mig äger ingen” i tidskriften ”Vi Läser” (nr 1, 2009).
I reportaget förklarar Beate Grimsrud det vanskliga i processen att göra text av minnen:
”De flesta författare, oavsett om de skriver romaner eller självbiografier, använder sig av just minnen som arbetsmaterial.”
Konstruktioner ersätter det ursprungliga minnet, eftersom det gagnar berättelsen.
Beate Grimsrud fortsätter:
”Vi författare sysslar verkligen inte med sanningen. Det handlar inte om vad som är sant, utan om vad som är intressant. När tiden går så blir det intressanta det som står fram.”
Och jag tänker … att det händer gång efter annan att en fiktiv berättelse är så väl gestaltad att den upplevs som sann, att den är så gripande att den kliver in och borrar sig ner mycket djupare än läsaren (och kanske författaren) förväntat sig när hon började läsa respektive skriva.
Kanske är detta fallet i mötet mellan min bok och personen som inte med ett ord hört av sig.
Kanske blev läsupplevelsen för stark? Kanske är hon rasande. Hur vågar jag beröra henne på det sättet?
Men är inte detta målet med allt skönlitterärt skrivande? Att beröra och skapa nya insikter, förståelse och empati? Att bidra till ökad självinsikt? Att åtminstone erbjuda läsaren ett knippe karaktärer att spegla sig mot.
Jag kommer aldrig att ta på mig skulden för någon annans läsupplevelse och den eventuella smärta den medför.


“Jag hade kunnat berätta på många olika sätt, som alla hade varit lika sanna för mig. Nu blev det så här.” Åsa Linderborg citeras i tidskriften “Vi läser” (Nr 1, 2009)

Leave a reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.