Tisdagmorgon i april, eller maj, eller någon dag när det åtminstone inte regnar. 17-24 grader varmt men inte vid kusterna säger de på radion, vid havet får människorna behålla värmen lite längre om hösten. Hösten, den där i slutet av det som växer framför våra ögon, syrenknoppen intill en tekopp på farstubron, hösten som förseglar och omsluter, den vi inte vill tala om nu. Se på äppelträdet som får osmakliga äpplen, i lördags såg det inte ut all vilja vart, vilja någonstans, vilja alls, nu ska det till att knoppas, sedan brista. Aj, som i backen med cykeln, stor grov stenkross och cykeln som trodde att den var en bockande häst bara för att hon ryttaren är uppvuxen med bakhjulsbromsar och hallucinerar om fladdrande manar och rasande hovar när hon blir trött. Så låg hon där, bredvid pojken med nya vita skor, han som klev till höger och sen till vänster när hon valde vänster och sen vinglade till höger eller hur det nu blev och vart, allt gick så fort och knäskålen fick en egen sten att landa på. Men hon kände ingen skräck, bara ett enda stort ojdå över att det inte fanns någon räddning, och så gick filmen baklänges. Cykeln som forsat ut ur garaget en bit upp längs vägen, pojken med de vita skorna som gått förbi med nyutväxta ögonbryn som hör puberten till, sådana hade han inte när han var liten och inte heller log han då så tillgängligt som nu. Visste han, visste hon, när hon låg där ville hon inte att han skulle bli ledsen och inte att det skulle bli höst på minst ett halvår, räkna på fingrarna, maj, juni, juli, augusti, okejdå september men oktober, fem månader i alla fall och nu har svalorna satt bo i skortstenen och vilken tur att sotarn kom före förra veckan.
2009-04-28