Är det okey att skriva om dom som lever? Om det som händer just nu? Om skandaler och kända personer?
Läser med intresse i dagens SvD om trenden att fästa sina romaner i nuet. Att skriva om nu levande personer, till och med namngivna, eller bara aningen förvanskade och ändå lätt igenkännbara.
Att helt enkelt kittla läsarnas nyfikenhet och behov att kika in i ett nyckelhål och förlagens kortsiktiga hunger efter pengar?
I Lars Bill Lundholms nya deckare Gamla Stan-morden utspelar sig handlingen i Stockholms teatervärld. En skådespelare, inte helt olik mediebilden av Mikael Persbrandt, blir knivdödad och misstankarna riktas mot Manne Sjöblom – som för tankarna till Jan Malmsjö.
Ernst Brunners Hornsgatan, där författaren gör satir på medarbetare från Dagens Nyheters kulturredaktion, personer som lätt går att identifiera trots att namnen är förvanskade.
Är detta en korsning mellan Hänt i Veckan och SE och Hör och fiktionen? Ett sätt att hypa (detta ord!) sin bok och få den att sticka ut i mängden?
Gör inte detta att boken är intressant endast i nutid? Att den blir som smågodis, man köper och glufsar i sig, njuter för stunden och sen är det inte mer? Möjligen ett lätt illamående om man glufsade för fort ;-)
Precis som man i artikeln i SvD konstaterar så blir en roman som hänger på en specifik händelse eller person, ganska ointressant när någon av dessa faller i glömska.
Jag tänker direkt på mitt eget skrivande där jag noga undviker att beskriva något eller någon som kan göra att man tidsbestämmer historien. Det har jag fått påpekat många gånger av min lektör och fått stryka åtskilliga detaljer i, framför allt miljöer, för att just inte datera.
Jag börjar allt mera gilla manifestet för litteraturen i 2010-talet ;-D
Synd bara att det faktiskt känns som om det kan behövas …
Allt gott från skrivarlyan
Ingrid