Profilbild
22 september, 2009

Sagostund?

Vilka sagor minns man från barndomen? Vilka etsar sig fast, följer med en genom livet, och vilka åker ut med sköljvattnet? Och hur var de där första upplevelserna, gick man igenom dem själv eller fick man dem lästa för sig? Fanns det sagoberättare i omgivningen?

I mitt fall var läsandet ganska problematiskt, för jag hade svårt att uppbåda intresset som behövdes för att kombinera bokstäverna till ord. Det var roligare att skjuta suddin med linjalen och kolla ut genom fönstret, helt enkelt. Och sagorna som jag ville läsa skulle man ändå inte kunna läsa bara för att man tog sig igenom frökens ord (far – mor – ror – stäva). Som tur var fanns det sexor, och de kunde läsa. Att övertyga dem att läsa Riddar Blåskägg var inte så svårt (”det handlar om en man som styckar sina fruar och hänger upp dem i ett kabinett och golvet därinne är av blod”). Hesa, prepubertala röster alltså, i en skrubb som fröken missade att kolla i när alla skulle ut på rasten. Kanske är det situationen som gör att den sagan etsat sig fast, men det är nåt med den där intrigen också, nyckeln som blöder, straffet för vetskapen om något. Faust för barn, kanske.

Kommer ihåg Pinocchio också. Inte historien i sig, men den lite skamtyngda träskluft som ligger över den sagan. En man vill ha en son men när han inte får en son så nöjer han sig med en trädocka. Trädockan slungas ut i världen i något som liknar en spansk pikaresk. Alla är elaka, alla vill åt en på nåt sätt, alla vill tjäna pengar och ingen tycker om en på riktigt. När Pinocchio ljuger växer hans näsa. Barnen som inte lyder förvandlas till åsnor. Jag vet inte. Någon som har en fin tolkning av Pinocchio? Jag vill ha missat något.

Törnrosa sen… det är något med den sagan, nåt lurt. Bruno Bettelheim har skrivit om folksagor ur ett psykoanalytiskt perspektiv, och han skriver att folksagorna är kristna omskrivningar av hedniska historier från den muntliga traditionen. Apropå Törnrosa skriver han att unga flickor genomgår ett slags dvala månaderna före och efter den första menstruationen, som om de vore ”avdomnade eller insjunkna i sig själva”… Men nä, det där är nog bullshit, Bettelheim. Kanske finns det snarare något av det hedniska folkvettet bakom, lite förvanskat i en finkyrklig sagoberättarsfär. För hon är sexton, utsätts för ett stick, och det blöder. Kan vi prata om något annat än en sexuell debut? Ok. Sen somnar hon, går in i ett slags dvala.

I denna dvala fixeras alla i sina roller. Kocken rör i grytan, vaktmästaren sopar, bara det att tiden står stilla. Hundra år av sömntyngt rollspel. Sen kommer prinsen. Kysser Törnrosa, och då vaknar hon och allt får liv igen. Om man betänker att folk gifte sig ganska tidigt (och alltså kanske inte hann titta efter så noga innan som efter), så kan man ju se det som att tiden går i dessa roller, står stilla, men sen finns ändå ett uppvaknande på ålderns höst. Då är man visserligen gammal, fägringen har fallit av en och istället för en ljuv sextonåring finnes nu en kanske inte lika ljuv hundraåring, men likväl en hundraåring som vet vad det handlar om.

Och vem är då prinsen? Är han kröningen av den sexuella lyckan, eller är han huvudpersonens finnande av sitt verkliga jag? Sammanfaller de?

Lite hobbyfilosoferande över det här, men det är kul att spåna.

Leave a reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.