Årstafruns lidanden

Märta Helena Renstierna, ”Årstafrun”, var en adelsdam som förde dagbok om sitt liv under åren 1793-1839. Årstafruns dolda dagböcker (Norstedts, 2010) av Kristina Ekero Nilsson är en fascinerande biografi, där en nutida läsare nästan känner skam över alla sina moderna bekvämligheter, och all den hälsovård som trots sina brister faktiskt räddar nästan alla sjuka barn till livet.

 

Här skildras en välbärgad familj, med stor gård, pigor, drängar, informator, nyttodjur och prydnadsdjur, som påfåglar och orrar. Men vilka ofattbara sorger! Av åtta barn har ryttmästare Christian Henrik von Schnell och hans Märta Helena sommaren 1789 förlorat fem. 

 

De som finns kvar är Hans Abraham, 9, Adolf Fredrik, 8, och Fredrika Christina, 5. Då tar ”den fasansfulla rödsoten” inom loppet av tre veckor de två yngsta. Kvar blir den äldste, Hans Abraham, som överlever sin far men som kommer att drunkna 1812: ”Hela familjen var nu förintad, hon ensam levde kvar i stenhuset – som ensam i en öken. De äro ej synliga för mina jordiska tårfyllda ögon. Ack! Vad jag har förlorat!” 

 

Det är Märta Helenas egna ord som kursiveras, ett klokt sätt av Kristina Ekero Eriksson att få fram det autentiska utan att dagens läsare behöver brottas med alltför många ålderdomliga begrepp och vändningar. Här kan man notera att en kvinna som förlorar sin make blir änka, men att språket tydligen inte heller vid denna tid hade något ord för en mor som förlorar sina barn. 

 

Det är märkligt hur gärna man vill fortsätta läsa om Årstafruns sorger, hur man under läsningen liksom dyker rakt ner i den tid som skildras. Människorna dör, men tiden lever i det myller av detaljer som hon noterade. 

 

Hennes umgänge var stort, i det ingick många framstående personer. En var Carl Michael Bellman, som hon besöker på hans sjukbädd en iskall januaridag 1795. Några veckor senare är Bellman död: ”Som traditionen föreskrev kunde kvinnor inte vara med på begravningen.” Så märkligt! Att det har funnits en tid i vårt land när kvinnor nästan inte fick göra någonting i samhällslivet, inte ens gå på begravning.

 

Jag är ungefär mitt i boken nu. (Den här läsdagboken ger anledning att läsa vidare i många påbörjade böcker.) Kapitel 17 utspelas 1803 och det heter ”Avsked för löjtnant Schnell”. Det handlar om den överlevande sonens leverne, som möjligen kunde ha fått även en ömsint moder att önska sin son död. Sonen sitter i finkan. ”Vi fingo en artig förteckning på 459 riksdalers skuld som vår artige son gjort i staden mera torde beklagligen ännu vara oss obekant. Och där anade Märta Helena rätt, mer var att vänta.” 

 

Mycket mer elände! Som märkligt nog blir härlig läsning. Jag kan inte låta bli att tjuvkika i slutet. Men jag berättar inte vad jag hittade där, det får ni läsa själva.

 

Leave a reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.