Båtmössa, hjärntumör och Sovjets sönderfall

Inför årsdagen av Tjernobylkatastrofen började jag läsa Bön för Tjernobyl (Ordfront) av Svetlana Aleksijevitj. Den kom 1997, men jag hann inte läsa den när den var ny. Alla har sagt att jag måste läsa den och jag tror att den är ännu bättre nu. Den blir en sorgesång över hela Sovjetunionens sönderfall.

Här talar människor tio år efter katastrofen, de som arbetade i röjningen och de som, med eller utan tillstånd, flyttade tillbaka in i den förbjudna radioaktiva zonen. Några pensionärer fick tillstånd. Flyktingar och utslagna tog sig in på småvägar om nätterna.

Alla berättelser har ”kriget” som fond, andra världskriget eller något av de många krigen i spåren av Sovjetstatens upplösning. Vad är den osynliga radioaktiviteten jämfört med de lidanden människor utsätts för i krig?

I Svenska Dagbladet i går stod det att 800 000 personer kommenderades att delta i saneringsarbetet. Om man vill veta under vilka förhållanden de arbetade är Bön för Tjernobyl den bästa källan. Världen ska vara Svetlana Aleksijevitj evigt tacksam för att hon samlade dessa vittnesmål innan det var för sent. Många dog. Alla som deltog i saneringen måste avge ett löfte till KGB, den sovjetiska säkerhetspolisen, att aldrig berätta vad de varit med om. Här talar de ändå.

Den bredd av röster som framträder gör ett starkt intryck, kanske på grund av att så mångas stillsamma sorg får komma till uttryck, inte bara de stora spektakulära händelser som kan hamna i nyhetsfloden.

Man får en skrämmande bild av hur radioaktiva föremål under lång tid spreds okontrollerat genom plundring i den förbjudna zonen. För att inte tala om alla andra vägar för spridning.

Saneraren Borisovitj Karbalevitj (röst nummer 5 i kapitlet ”En soldatkör”) tillhörde de få som anmälde sig som frivillig. Visserligen var saneringsarbetet bra betalt, men han gjorde det inte för pengarna. Lägenhet, bil, sommarstuga: ”Jag hade redan allt det där… Det var en fråga om karlatag. Karlakarlar på väg till ett jobb som krävde sin man.”

När han kom hem slängde han sina (radioaktiva) kläder i sopnedkastet: ”Båtmössan fick min yngste son. Han hade tiggt och bett om den. Han bar den ständigt. Två år senare fick han diagnosen: hjärntumör… Resten får du skriva själv. Jag vill inte berätta mer…”

Så slutar hans korta berättelse. En sida. En stor sorg i få ord. När man läser den i ljuset av nyhetsbilder på döende djur i den förbjudna zonen i Fukushima blir den ännu märkligare. Hur många gånger ska detta hända innan de som trodde att det inte kan ske, ska fatta att det som är värre än det värsta tänkbara alltid kan inträffa?

I motsats till olyckor i kolgruvor kommer varje kärnkraftsolycka att pågå i evighet. Vem ska kommenderas att sanera Fukushima? 3500 människor arbetar fortfarande på det stängda kraftverket i Tjernobyl, 25 år efter olyckan.

Leave a reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.