Ljudmila från Tjernobyl

26 april är det 25 år sen kärnkraftskatastrofen i Tjernobyl. Den officiella historiens överslätande bild rämnar inför den närkontakt med en drabbad människa som Gunnar Bergdahl har gett i dokumentärfilmer om Ljudmila Andrejevna Ignatenko, änka efter brandmannen Vasilij Ivanovitj Ignatenko. Han dog den 13 maj 1986, knappt tre veckor efter katastrofen.

 

För Ordfront har Gunnar Bergdahl nu gjort en bok av Ljudmilas berättelse. Den oväntade aktualitet som historien fått av den pågående katastrofen i Fukushima ger ett extra lager av tragik. 100 sidor samlad sorg finns nu i pocketvolymen Ljudmila från Tjernobyl. Läs den!

 

Där får man klarhet i de egenskaper hos radioaktiviteten som människor har så svårt att förstå: dess förmåga att sprida sig och ”smitta” allt, den okontrollerade strålningens ödeläggande effekt. De första brandmännen hamnade alla på sjukhus med akuta strålskador som snabbt ledde till döden. De hade arbetat på brandplatsen i vanliga uniformer, utan skyddsutrustning.

 

De fick inte ta emot besök på sjukhuset, eftersom deras bestrålade kroppar var farliga. Ljudmila tvingade sig in. Hon ljög när hon förnekade att hon var gravid. Hon satt hos sin man och såg hans hud falla av. Hur orkade hon? Det enda hon ångrar efteråt är att hon lämnade sjukrummet för att följa en av änkorna på begravning den 13 maj. Just då dog hennes Vasilij.

 

Deras dotter Natasja levde i fem dagar, hon föddes med skrumplever och hjärtfel: ”Efter hennes död sa läkaren att det var hon som hade räddat mig. Om det inte hade varit hon, hade det varit jag. All radioaktivitet som jag andades in från min man samlade hon i sig.

 

Till staden Pripjat fick ingen av de 48 000 invånarna återvända, den hade blivit för radioaktiv. Befolkningens medelålder var låg, 26 år. Staden hade byggts upp kring kraftverket. I de kvarter i Kiev dit de evakuerade fick flytta är dödligheten hög: 

 

”I den här uppgången, i detta niovåningshus, finns det trettiosex lägenheter. Men bara fem familjer där både mannen och hustrun finns kvar … Ja, det kan vara skrämmande att tänka på framtiden. På barnen här som föds sjuka. Fortfarande efter en generation. Håret som ramlar av… I min uppgång har vi en flicka som började tappa håret utan anledning. På tredje våningen finns en annan flicka som har fått en hjärntumör.”

 

I det upplysande förordet berättar Gunnar Bergdahl att Tjernobyl hade fyra reaktorer i drift och två under byggnad när olyckan skedde. Redan med sex reaktorer skulle det vara världens största kraftverk. Planen var totalt tolv reaktorer. Efter olyckan avvecklades hela kraftverket. Att hindra radioaktiva utsläpp från katastrofreaktorn kommer att kosta pengar i all framtid.

 

Texten är ett lågmält konstaterande av fasor. Hos läsaren uppstår vrede och nya frågor. 600 000 tvångskommenderade människor behövdes för att bygga in den havererade reaktorn i en skyddande sarkofag, den som nu läcker och måste göras om. Och då talar vi om Sovjetunionen, en diktatur där det gick att tvångskommendera folk. Vem skulle ställa upp i en demokrati? Vilka 600 000 ska göra detta arbete i Japan?

 

Leave a reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.