Väninnor och vargar

Jag läser korrektur på nästa bok, Väninnorna och jag (Natur & Kultur), som ska komma i höst. Den handlar om konsten att vara väninna. Vad består väninneskapet av, detta ord som inte finns trots att alla verkar vara överens om att det är något annat än vänskap?

 

Jag har intervjuat åtta av mina egna väninnor och blir än en gång glad när jag läser, glad att jag har dem, att vi har varandra. Två är ungdomsväninnor, vår relation har jag försökt utforska både genom samtal med dem och genom läsning av mina gamla dagböcker. Inget var som jag trodde, och ändå var det något i den förvrängda minnesbilden som var rätt. 

 

Det författarår som gått har inneburit en djupdykning i mitt eget förflutna och det har inte varit direkt behagligt. I dagböckerna mötte jag en flicka från elvaårsåldern till sexton, i romanmanuset om Julia Andersson en ung kvinna åren kring 25. 

 

Det krävs fördragsamhet och överseende om man ska stå ut med att umgås med sig själv de yngre versionerna. I och med denna korrekturläsning är närkontakten över. När boken sedan ska presenteras för läsare finns redan ett avstånd, man kan (nästan) inbilla sig att man pratar om någon annan. Och det är faktiskt roligare.

 

Jag läser Henrik Ekmans Vargen – de jagade jägaren (Norstedts), en spännande, vacker och hoppingivande bok som ger historia, reportage och debattinlägg, med författarens egna fotografier (och några andra bilder) av både varg, björn, örn, tama djur och ståtlig natur.

 

I över 20 år bodde jag året om i hjärtat av det svenska varglandet i Limaskogarna. Den första varg som spårades i Sverige 1980 passerade precis förbi Lekholmen. Det framgick av kartan som Dagens Nyheter publicerade den våren. Med hundar och katter (som mest tre av varje sort) borde jag kanske ha varit rädd, men jag drömmer fortfarande om att jag en dag ska få se en varg. 

 

En högt älskad katt föll som tvåring offer för en örn. Det tog jag som jag tyckte att bygdens folk brukade ta sina hundförluster, med fattning. Men varghatet är en realitet i Dalarna och varghatarnas aggressivitet skrämmer mig. Henrik Ekman tilhör, liksom en annan kunnig natur- och vargdebattör Tommy Hammarström, förespråkarna för en reglerad vargjakt. Kan man den vägen vinna vettiga jägares stöd i kampen mot den illegala jakten är det kanske en framkomlig väg, om det nu går att förklara det för EU. 

 

Man kan konstatera att avfolkningen drabbat varghatets trakter hårt. Ibland har jag trott att det är de ensamma glesbygdsmännens sorg över allt som försvinner – jobb, butiker, kollektivtrafik, det fasta telefonnätet, bensinmackar, kvinnor – som kanaliseras i varghatet. Ekman pekar på en viktig och förbisedd faktor: ”sociologi är lika viktigt som biologi när det handlar om varg”.

 

Glesbygd mot storstad är en urgammal konflikt, som fått ett nytt uttryck i varghatet. Henrik Ekmans bok skildrar det, men han tar också de räddas oro på allvar. Jag tycker mycket om hans bok, som slutar så här: 

 

Ingen vinner på att skadorna, oron och sorgen förringas. Allra minst vargen.

Men svaret är att hitta lösningar, inte utrota. Nollvision varg är en död idé.

Det måste finnas plats för det vilda.

 

 

Leave a reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.