Carsten Jensens roman ”Vi, de drunknade” (på svenska 2008) är nog den bästa roman jag läst på senare år. Boken har allt som man kan önska av en riktig berättelse. Förutom ett fantastiskt språk (även i dess svenska version av Leo Andersson) så erbjuder ”Vi, de drunknade” spänning, dramatik och drastisk humor typ skröna. Men romanen handlar också om livets oundvikliga gång skildrad genom några generationers livsöden i den danska sjöfararstaden Marstal.
Det är snart tre år sedan jag läste ”Vi, de drunknade”. När jag nu skall skriva några rader om denna stora läsupplevelse så upptäcker jag (för vilken gång i ordningen?) att jag knappast kommer ihåg några detaljer i boken. Och det är väl nästan omöjligt då en bok av typ ”Vi, de drunknade” vimlar av detaljer.
Men en episod har fastnat i minnet för den är så typisk för barnets sätt att reagera, oskyldigt, naivt men samtidigt totalt insiktsfullt. Det är i slutet av romanen då Knud Erik och hans vänner är på väg hem till Marstal. Det är våren 1945 och på båten Nimbus af Svendborg kryssar danskarna på Nordsjön, tvärs igenom minfält och mellan tyska ubåtar. Så träffas Nimbus av en torped och går till botten på några minuter. Men Knud Erik och hans vänner klarar sig i livbåten. Det sista de ser av Nimbus, deras flytande hem, är akterspegeln som snabbt försvinner under vattenytan.
”Borta, sade Bluetooth. Han satt i sin mors knä, inpackad i en filt med bara huvudet framstickande. Det hördes ett snörvel från honom, som om han hade blivit förkyld av den kalla kvällsluften. Sedan började han gråta.
– Gråt du bara, min pojk. Det har du minsann rätt till.
Det var Old Funny som satt och tronade i sin rullstol mitt i räddningsbåten. Han såg sig omkring, som om han hade blivit ett slags talman för Bluetooth. Det var pojkens barndomshem som försvann”.
Varför har dessa rader fastnat i minnet? ”Borta, sade Bluetooth…” Kanske för att B:s reaktion är så kännetecknade för en treåring när något helt oväntat inträffar. Det kan vara ett lustigt försvinnande, som när treåringen själv leker trollkarl med ett mynt eller ett spelkort, slår ut med händerna och säger ”borta”. Eller det kan vara något mycket allvarligt och tragiskt, som när ett skepp går under. Men barnets reaktion är densamma, ”borta”.
Kanske har episoden i livbåten också något annat som gör den så lätt att minnas. Old Funny är romanens stora buse. Och i slutet av romanen, när allt skall varda förlåtet, så blir Old Funny både ärlig och god. Är det författarens och läsarens ”arketypiska” önskan att det skall bli så, att den onde blir god, att den tappre får sin belöning, att de älskade får varann och att de hemlösa till slut hittar hem?
För det är precis så romanen slutar. ”Vi, de drunknade” har ett lyckligt slut och det är man som läsare tacksam för. Kanske är detta faktum också en anledning till att berättelsens ”helhet” har fastnat i mitt litterära minne.
Romanens tunga del utspelas under andra världskriget. Carsten Jensen skildrar krigets dj-ig-he-r på ett trovärdigt sätt, ur civilbefolkningens och de oskyldigas perspektiv. Vi i Sverige har ju (tack och lov) sluppit krig i snart två hundra år. Kanske är det en orsak till att kamouflagemönstrade soldatkläder är så vanliga bland svenskar, oavsett ålder. Krigets utensilier uppfattas inte längre som farliga.
Jag har i olika sammanhang bevistat ceremonier på krigskyrkogårdar i Finland, i Norge och i Danmark. När man första gången är med om en sådan ceremoni är det lätt att tro att nu blir det på svenskt manér pompa och ståt, parad för fanan, kommandorop och klackarna ihop. Men det är tyst. Det enda man hör är den stilla och återhållsamma gråten. Och är det sommar, så hör man också fåglarnas sång.
Denna reflektion får avsluta mina rader om de senaste årens bästa roman. Jag tror, att Carsten Jensen skulle tycka om denna koppling till hans stora epos som är en hyllning till förnuft, mod och pacifism.