Bild: Sven T. Kjellberg
Bokberättarna har så många olika sätt att berätta. En del har en snudd på shamanistisk stil och gör stora utspel med kroppen likt dansande dervisher medan de passionerat berättar om varför just den här boken har betytt så mycket för dem.
Andra ger uttryck för sina positiva känslor med små, mycket små, gester. Icke desto mindre finns det också hos dessa berättare något elektriskt, mycket smittande. Deras rörelser följs minutiöst av en trollbunden publik. Det är inte svårt att frammana synen av en berättare vid en öppen eld för vår inre syn.
Sedan har vi de som tyvärr inte kan låta bli att folkbilda. Det är – också – en av bibliotekarierna viktigaste uppgifter. Men den har föga att göra med ett fullödigt bokberättande.
När du har under tre minuter på dig för att göra ditt livs framträdande, så är det inte särskilt viktigt att penetrera beröringspunkterna mellan innehållet i Pär Lagerkvists “Dvärgen” och tiden då den skrevs – under brinnande krig. Som jag gjorde i Strängnäs. Möjligtvis kan fakta berättas så där au passant.