Profilbild
28 december, 2012

Det där med deckares dragningskraft och tröttsamheter

I perioder av mitt liv har jag läst en hel del deckare. Jag har behov av en historia som uppslukar mig och får mig att tänka på annat och inte kräver allt för mycket av mig. Och så läser jag ett par deckare, tröttnar tvärt och får nog av brott, död, ondska och enkla beskrivningar av livet.

Deckare som jag gillar lite mer än andra är sådana som ger nyanserade och fint skildrade landskap och miljöbeskrivningar. Platser som jag kanske inte besökt men som blir påtagligt nära genom berättelsen.

Elly Griffiths har skrivit fyra böcker om Ruth Galloway som är arkeolog och kommissarie Harry Nelson. De är bosatta i brittiska Norfolk. Miljöskildringarna i böckerna är fascinerade och annorlunda. I den första delen Flickan under jorden hittas människoben i saltängarna i närheten av Norfolk. Jag kan se landskapet framför mig och den ensliga stugan där Ruth bor med sin katt och där ett flertal händelser utspelar sig, som leder historierna vidare. Som arkeolog blir Ruth indragen i fallet och tillsammans med kommissarie Harry Nelson blir de ett radarpar.

Släke av Östlundh är den första boken om polisen Fredrik Broman som bosätter sig på Gotland med sin familj. I sex böcker får man följa poliserna på Gotland lösa ett flertal fall. Nummer två i serien, Dykaren tycker jag är mest intressant ur brottssynpunkt. Två pojkar, som åkt på badutflykt till ett gammalt vattenfyllt kalkbrott hittar en död dykare i vattnet. Eftersom de olika böckerna utspelar sig på olika håll på Gotland reser jag via berättelserna kors och tvärs över Gotland och årstidernas växlingar och det i sig är en stor behållning.

En annan deckartrilogi jag uppskattar är skriven av systrarna Grebe & Träff. Första boken heter Någon sorts frid. Huvudpersonen, terapeuten Siri sörjer förlusten av sin man och hon kan inte släppa tankarna kring oklarheterna över sin makes död. Böckerna utspelar sig i centrala Stockholm och Värmdö.

Just nu håller jag att läsa Springfloden av Rolf och Cilla Börjlind. Den rör sig mellan Kosteröarna, Stockholm och även utomlands och handlingen känns än så länge lovande. Vilka favoritdeckarförfattare har du?

GotlandCecilia

Gotland. Fotograf: Cecilia Bengtsson

12 responses to Det där med deckares dragningskraft och tröttsamheter

  1. Tack för tips, Cecilia! Jag läser jättemycket deckare men har inte läst en enda av dem du tipsar om! Ska genast beställa Flickan under jorden!

  2. Åsa Larsson, Belinda Bauer, Stieg Trenter, Jo Nesbö, P D James, Peter Robinson, Árni Thórarinsson

  3. Åsa Larsson är enligt min bedömning den bästa nu levande svenska deckarförfattaren, bland annat på grund av sitt språk.
    Bland de utländska uppskattar jag Peter Robinson , Reginald Hill och sydafrikanen Deon Meyer. Hans böcker ger också kunskap om dagens Sydafrika.
    För övrigt anser jag, att en bra deckare kräver lik mycket av läsaren som en bra roman.

    • Tack för din kommentar och dina favoriter. Jo, jag håller med dig om värdet av en bra deckare inte ska förkastas. Jag gör det lite för lättvindigt i inlägget.

  4. Roligt med alla kommentarer och deckartips här! Tack Cecilia för ett uppskattat inlägg! :-)

  5. Jag gillar Ann Rosmans deckare från Marstrand. De innehåller förutom saltstänkta miljöbeskrivningar också spännande historiska berättelser från denna i svenska historia mycket speciella ö.

  6. Har flera deckare av Ann Cleeves och de ger mersmak.

  7. Peter James, Stuart Macbride, Ian Rankin, Dennis Lehane (även om Patient 67 är den bästa), Stephen Booth, Peter Robinson, Reginald Hill (tyvärr död nu), Johan Theorin – Några deckarförfattare jag älskar och alltid längtar efter.

    Läser gärna på engelska också! :)

    Har inte läst några av dem du nämner, förutom Elly Griffiths som jag har försökt mig på flera gånger men inte fastnat.

Leave a reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.