För snart fem månader sedan debuterade jag med romanen Mumieland på Rosenlarv Förlag. Samma dag som romanen släpptes födde jag en liten pojke. Det är alltså i denna slags tillvaro jag befinner mig i just nu; pojken är inte längre inuti min mage, utan här hos mig, liksom romanen i sin slutgiltiga form på en hylla bland andra böcker. Mumieland är inte längre min fantasi och hemliga värld, nu finns den därute. Liksom fantasin som spände under huden, nu är han är, skriker, kräks och jollrar. Livet är annorlunda, men ändå inte. Jag blev inte lyckligare av att debutera, och egentligen är det inte så stor skillnad att vara knuten till ett litet spädbarn dygnet runt som min höggravida tillvaro tedde sig innan gossen kom.

I vanliga fall studerar jag på Teaterhögskolan i Malmös Masterprogram i dramatiskt skrivande samt ingår som dramatiker i frigruppen teater mutations konstnärliga ledning. Men nu befinner jag mig alltså här. I en kropp full av hormoner. Med tankar som hela tiden huggs av. Ett barns behov som hela tiden kommer i första hand. Jag ammar. Byter blöjor. Sjunger ramsor. Jollrar. Grimaserar med ansiktet. Vi går ut i ljuset, tar vår dagliga promenad till bibblan. Jag har sagt upp mig från mina vanliga sammanhang. Försöken att hitta min nya plats i den här nya tillvaron fyller mig med både självaktning och separationsångest. Jag vänder mig till min andra roman. Röda ögon strålar i mitt rum. Barnet fyller mig med sällsam glädje.

Prolaktin är ett av de hormoner som frigörs i samband med amningen. Det är ett hormon som reglerar moderskänslor och mjölkproduktion. Minnet och koncentrationsförmågan blir kraftigt försämrat. Det har med anknytningen att göra, man ska fixera sig vid sitt barn, så pass mycket att man inte ska orka med något annat. Man blir dum i huvudet av det. Jag förlorar delvis mig själv. Denna fixering är både självuppfyllande och tärande. Jag träffar knappt några, och när jag gör det blir jag så utmattad att jag bara orkar med kortare stunder åt gången. Jag har gröt i huvudet. Jag har gröt i munnen. Jag har mjölk i brösten. Jag har sömnlöshet och hör ekon. Jag har skratt som sliter sig loss när jag tittar på min son. Jag har ömhet och glädje och stolthet och fångenskap.

För att anpassa mitt gästbloggande här på bokcirklar.se med min nuvarande situation tänkte jag skapa en enda lång journal eller svit av det här tröga amningshormonet. Varje dag under min period som gästbloggare tänker jag ge er en lucka i vad jag kallar för Prolaktinkalendern, efter 14 dagar avslutas förhoppningsvis kalendern med en våldsamt läckande Prolaktin(anti)final. Det kommer kanske mest handla om skrivandets anledningar, och lite motherstuff. Prolaktinet består av runt 200 aminosyror, fullt så många inlägg ska jag inte göra, men en hel del hoppas jag det kommer bli, en hormonstinn kalender full av skrivandets överdrivna skrevande skevande anledningar, ett stycke hysteriska mödrar samt en hel del patetiska upprepningar.