Profilbild
2013-04-02

Jag som ska blogga lite här de närmaste två veckorna heter Elias Hillström. Anledningen till att jag ska göra det är nog främst två:

1) Jag är bibliotekarie, jobbar på Stockholms stadsbibliotek och har, bland mycket annat, ordnat en hel del bokcirklar av lite olika slag.

2) Förra året var jag med och startade bokförlaget Bläck Charm Nostalgi Vassa Tänder (litet förlag, långt namn). I slutet av förra året gav vi ut vår första bok “I hear a new world 1958-62” som fick fina recensioner i både Dn och Svenska Dagbladet.

Kommer nog återkomma lite till båda dessa saker. Först tänkte jag dock skriva och tänka lite kring det här med bloggande. I och med det möjligen också skriva lite om migsjälv.

BlackMirrorWhiteBearScreenshot

För ungefär tio år sedan var det “hett” att blogga. Medierna pratade om bloggosfären (ett uttryck som nu tycks helt utraderat). Idag är det annorlunda. (Eller: medierna har bytt fokus.) Nu finns det istället ett nästan lite genant fokus på twitter: “vad skriver dom på twitter”. Dn recenserar twitter och twitterdebatter nästan veckovis känns det som. De gamla medierna tycks helt enkelt, på samma gång, vara väldigt väldigt trötta på twitter OCH extremt intresserade. Finns kanske någon form av medielogik där…

Det som man i alla fall tydligt kan säga om detta är att twitter (och ja, facebook och kanske även andra “sociala medier” av olika slag som Instagram till exempel) har förändrat hur folk använder bloggar. För tio år sedan användes bloggar ofta på ett sätt som påminner om hur många använder facebook, twitter och Instagram idag. Man skrev om vad man gjorde, vad man åt till middag, la upp bilder på sina nya skor, länkade till musik och film man lyssnade på etc.

Kanske har då de bloggar som idag lever kvar riktat in sig på längre texter, kanske till och med lite mer genomarbetade texter av högre kvalité? Möjligt. Antalet bloggar har i alla fall minskat rätt rejält. En minskning som jag gissar har mycket att göra med denna förflyttning. Så är i alla fall känslan. Åtminstone inom de områden jag är intresserad av: musik, bibliotek etc. Bokbloggarna skulle kunna vara ett undantag.

Ovanstående reflektion är nog också mycket ett uttryck för mina egna erfarenheter av bloggar och sociala medier. För ungefär tio år sedan startade jag en blogg som sedan dess puttrat på i lite olika tempo (ofta lite makligare). Fram till nu ungefär. Känns också jämnt och bra att sluta när man är inne på sitt tionde år. Känner också att alla de förändringar som skett sen 2004 nu gjort att bloggen och bloggandet kanske också borde se lite annorlunda ut. Möjligen en synvilla. Men: vad finns det för anledningar att fortfarande ha en blogg år 2013?

Massor antagligen. Tror fortfarande den formen av “fritt” skrivande bara väntar på att återuppfinna sig själv (den här formen av gästbloggande är nog ett av dem). För mig själv? Kommer jag att starta en blogg i år? Varför i så fall? Kommer i alla fall snabbt på två bra anledningar:

1) Arkiv. Bloggen som en samlingsplats för länkar, reflektioner, listor och dagboksliknande anteckningar etc. Fortfarande inte något man riktigt gör på facebook eller twitter. Finns förstås andra sätt att göra detta, tänker på tjänster som Delicious etc. Tycker dock fortfarande att bloggen är ett bra alternativ. (Den som har andra tips får gärna höra av sig)

2) Som plats för “fritt” skrivande. Man kan skriva hur man vill, om vad man vill, när man vill. På vilket språk man vill, hur långt eller hur kort man vill, hur ofta eller hur sällan man vill. Klart att den möjligheten fortfarande är rätt fantastisk. (Läsare kan man hitta på facebook och twitter, till exempel…)

Vi får se. Förut fanns jag hursomhelst här, numera ofta här. Och de närmaste två veckorna också här (ja där du läser detta).

PS. Bilden här ovanför är från den fantastiska engelska serien Black Mirror (går just nu på Svt) som också tar sig an dessa frågor om Internet och sociala medier. Och det är inte precis någon ljus bild de målar upp. “If technology is a drug – and it does feel like a drug – then what, precisely, are the side-effects?, säger seriens skapare Charlie Brooker. ”The “black mirror” of the title is the one you’ll find on every wall, on every desk, in the palm of every hand: the cold, shiny screen of a TV, a monitor, a smartphone.”