Profilbild
15 maj, 2013

Min kluvna relation till bokpratande

Jag har tänkt lite på det där med Bokcirklar. Jag har aldrig varit med i någon bokcirkel. Däremot är det självklart fantastiskt att de finns. Jag tänker att när jag någon gång i framtiden har en massa mer tid över till sånt som är roligt ska jag gå med i en bokcirkel, kanske rent av starta en själv. Bokcirkel och sjunga i kör. Det är sånt jag ska göra när tiden sträcker ut sig som en katt framför mina fötter mina fötter. Får väl se vad som händer med den saken.

Ändå är det inte alltid lätt det där med att prata om böcker. Gillar ni att prata om böcker? Ibland kan jag tycka att det är svårt att sätta ord på en läsupplevelse. Som om jag vill behålla magin och personerna boken handlar om för mig själv. Som om allting dör lite om jag plockar fram bokens innehåll i ljuset och tittar på det. Som om jag är rädd att någon annan ska ha en annan uppfattning, “fel” åsikter om språket eller bara ifrågasätta allt det där fina i berättelsen.

Jag är fånig nu jag vet. Självklart är det viktigt och jättebra att diskutera litteratur och böckers innehåll. Oftast tycker jag att det är jättekul, givande och intressant. Rent av utvecklande. Även om jag betydligt oftare faktiskt upptäcker att jag befinner mig mitt uppe i en livlig diskussion om en film än om en bok. Tv-serier är däremot nästan samma sak som böcker. Dem har jag också ett på tok för personlig relation till för att diskutera med andra. Ni hör ju själva. Konstig är vad jag är.

Dock har jag ett precis lika kluvet förhållande till att prata om mitt skrivande som jag har till att prata om böcker. Jag snackar aldrig någonsin om det jag skriver. Det har jag gemensamt med en stor skara andra författare. Många gillar å andra sidan att vrida och vända, älta och diskutera det de skriver. Att just bolla med kolleger är för dem absolut nödvändigt. Medan det alltså för mig är precis tvärtom. Inte för att det jag håller på med är så himla hemligt. Snarare är det just den där känslan av berättelsen och karaktärerna dör om jag pratar om dem. För om jag helt plötsligt börjar prata om dem – varför ska jag då fortsätta att skriva? Kanske handlar det om självbevarelsedrift. Jag vet inte. Mönstret upprepar sig även när jag ägnar mig åt journalistik. Att jag ogärna pratar om idéer och projekt. Då tappar jag motivationen.

Däremot för jag gärna dialog rent allmänt om skrivande, mina rutiner och arbetsmetoder (även om de inte är många). Eller om det där med att bli publicerad. Få sin bok utgiven. Något som jag med en dåres envishet hävdar att man inte ska sträva efter. Vad jag menar med det ska jag skriva om i ett annat inlägg.

Här på Bokcirklar ska jag prata på som en tok om böcker och skrivande.

1 response to Min kluvna relation till bokpratande

  1. Det ligger något i det du säger. Sedan beror det väl vem som bokpratar. Många bokpratare är andra än författaren, lärare, bibliotekarier, bokombudet för arbetsplatsbiblioteket, kulturansvariga i facket m fl. Bokprat kan vara läsfrämjande för en människa och en väg in i läsandet. Själv har jag två grundregler vid bokprat. För det första ska det vara en bok jag tycker om och det andra är att inte berätta för mycket om handlingen. Gärna andra iakttagelser som vilka tankar jag fick vid läsandet eller om personerna och miljön.

Leave a reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.