Därför blev jag en bibliotekskramare

På min gata hemma i stan, i Gränby i Uppsala, låg biblioteket på Liljeforstorg, där även folktandvården, Ica, Konsum, pizzerian, kiosken, frisören och fritidsgården låg. Väldigt lämpligt. Det var lätt att bara slinka in på bibblan medan mamma var och klippte sig eller pappa var hos tandläkaren eller så cyklade jag dit själv eller tillsammans med en kompis.

I bibliotekets källare fanns kasperteatern. De stunderna minns jag än. Eftersom min pappa var brevbärare och kom hem från jobbet på morgonen när mamma skulle gå iväg till sitt jobb, så gick jag aldrig på dagis eller fritids. Då var det skönt att ha ett ställe som biblioteket att gå till. Där fanns förutom kasperteatern favoritböckerna om Plupp ,Totte och böcker av Viveca Sundvall, Maria Gripe och Kerstin Sundh. När jag var blev äldre smög jag nervöst till ungdomsavdelningen och plöjde allt som fanns på den, inklusive hela Träl-serien av Sven Wernström.

Ofta var biblioteket nedläggningshotat och jag gick med mina kompisar och deras mammor och lånade papperskassar fyllda till bredden med böcker för att biblioteket skulle få finnas kvar. Förmodligen var det där och då som min passion för böcker och bibliotek tändes. Eller så var det kasperteaterns förtjänst. Utan Gränby bibliotek skulle jag förmodligen inte ha mitt drömjobb idag.

Efter utbildningen fick jag ett  vikariat på biblioteket i stadsdelen Sätra i Gävle. Där fick jag för första gången en egen arbetsplats och jag minns vad blank min hjärna kändes när jag inte hade en aning vad jag skulle göra vid skrivbordet. Biblioteksutbildningen är så teoretisk att man får lära sig själva arbetsuppgifterna när man väl börjar kommer till arbetsplatsen. Något som jag tycker borde förändras.

I dag när jag arbetat som bibliotekarie i 13 år skulle jag kunna ägna många fler timmar vid skrivbordet bara jag fick möjlighet. På ”mitt bibliotek”, som på de flesta andra bibliotek, blir vi allt färre som måste sköta allt fler arbetsuppgifter. Bara barnverksamheten med sagostunder, bokprat, biblioteksvisningar, föräldraträffar via BVC, författarbesök, lovaktiviteter m.m. är inget som sker av sig självt, vilket många verkar tro, när de förvånat undrar vad vi gör på biblioteket innan öppningsdags.

Antalet bemannade folkbibliotek har minskat något katastrofalt sedan jag var barn. Vad gör det med oss medborgare? Vad händer när vi inte har ett bibliotek att utvecklas med? Att ha nära till ett välkomnade bibliotek med bestånd och resurser för alla borde vara en mänsklig rättighet! Jag har svårt att se ett fungerande demokratiskt samhälle utan bibliotek.

Just nu finns det ombyggnadsplaner av Edsbyns bibliotek där jag arbetar. Kanske kommer museet att flytta in och även om det kommer att bli trångt kan jag se många fördelar. En av utmaningarna är att få med barnen och ungdomarna i ombyggnadsplanerna. Det är ju deras framtida bibliotek och därför måste de vara med och säga sitt.

Mina egna barn spelar Minecraft så fort de får tid. Där bygger de upp finurliga och fantasifulla hus och världar. Sonen byggde, till min stora glädje ett bibliotek med små vrår där man kunde krypa undan för sig själv, bokhyllor i olika nivåer och glasfönster mellan våningarna. Barn har så många bra idéer – det gäller att ta vara på dem. Och så måste vi bevara biblioteken så att även framtida generationer av barn får gåvan att ha en relation till biblioteket.

minecraftbibliotek*Skaparen av Minecraft, Markus Persson alias Notch, är uppväxt i Edsbyn!

1 response to Därför blev jag en bibliotekskramare

  1. Ja, du har rätt. I ett demokratiskt samhälle måste det finnas bibliotek med bra bestånd av böcker och andra media. Demokrati kräver kunniga medborgare.
    De är också viktiga för människors intellektuella och känslomässiga utveckling.
    Inte minst är skolbiblioteken viktiga . En rektor för en friskola menade, att man inte skulle satsa på skolbibliotek,.Det var viktigare att satsa på datorer, menade han.
    Det är också viktigt som du säger, att biblioteken är bemannade. Därför är jag tveksam till automatiseringen av ut- och inlån. På stora bibliotek med stor volym på utlåningen kan det vara motiverat men inte på mindre stadsdelsbibliotek. Just i samband med ut- och inlåning kan en naturlig kontakt mellan bibliotekspersonal och låntagare ske med diskussion om vikla bökcer, som är värda att läsas.
    Med Vänlig Hälsning
    Petter Eremiten

Leave a reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.