Nåväl. Novell!

Många ser på noveller som något tungt och svårtillgängligt. Det gjorde jag med tills för några år sen. Jag minns inte vilken författare eller vilken novell som väckte mitt intresse för den korta formen av berättande. Förmodligen någon novell med knorr på slutet eller lite crazy innehåll som till exempel Man kan inte hindra ett litet hjärta att älska av Claire Castillion.

Det finns många bra anledningar till att läsa noveller:

1. De passar bra som ”mellanbok”
2. De passar nästan vem som helst …och är utmärkta att ge bort som present.
3. De är lagom korta om man inte orkar läsa så länge åt gången.
4. De är lagom korta om man inte HINNER läsa så länge åt gången.
5. Man hinner inte somna innan slutet.
6. En kort novell kan säga mer än en HEL bok
7. En novellsamling är som en chokladask…bara att plocka det man själv vill.
8. Bra att läsa när man väntar på att en annan bok ska droppa in.
9. De har ofta intressanta och lite underfundiga titlar.
10. De är praktiska om man tror att en författare man ”ska” läsa verkar tråkig. Då är de korta och bra.

Speciellt punkt nummer 6 säger en del om varför jag gillar noveller. En novell är som en vakuumförpackad berättelse. Författaren tvingas komprimera sitt berättande och få med ALLT fast med färre ord, meningar och sidor än en vanlig bok. Kanske är det därför många noveller fastnar så väl i mitt minne. Som till exempel den om mannen vars kinesiska mor stirrade så mycket på Maos ansikte under graviditeten (eftersom han var den enda superstjärnan i medierna) att sonen föddes med ett ansikte identiskt med Mao i Be för mig i tusen år av Yiyun Li. Eller den om paret där kvinnan varje kväll badade sin make i Kyssar på Manhattan av David Schickler. Eller novellen som förklarar varför det inte bor några människor på månen i Goda intentioner av Etgar Keret. Eller novellen där huvudpersonen träffar på en man (eller skyltdocka?) som fastnat mitt i steget. Det andra målet av Jonas Karlsson.

Gillar du noveller? Varför då? Varför inte?

1 response to Nåväl. Novell!

  1. Några av mina största läsupplevelser har varit noveller, som Judith Hermann tex. Men jag märker att det är större motstånd hos mig själv när det gäller att börja läsa en novellsamling, jämfört med en roman. En slags känsla av att ”det är ingen idé att engagera sig, den tar så snabbt slut.” Märkligt.

Leave a reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

1 trackback