Efter ett närmast ohälsosamt tv-seriemaraton (Friday Night Lights, det får nog bli ett eget inlägg senare) blev sommaren, som sig bör, en riktig läsperiod. Jag har hunnit beta av Karen Thompson Walkers The Age of Miracles, John Greens The Fault in our Stars, en omläsning av Mrs Dalloway av Woolf och slutligen, den bok som sas vara “sommarens Gone Girl“: The Shining Girls av Lauren Beukes.
En tidsresande massmördare i Chicago som är besatt av strålande, i ordets många meningar, kvinnor. Ungefär så skulle twitter-sammanfattningen se ut, och mycket svårare än så är inte sydafrikanska Beukes sci fi- möter skräckberättelse. Men den var helt oemotståndlig, makaber och otäck. Precis som böcker ska vara på sommaren, när skräcken gör sig som bäst. För sommaren är ju otäck i sig. Naturen är onaturligt vacker, nätterna overkligt ljusa och det där förgängliga som är så omöjligt att fånga gör oss besatta av att jaga solstrålar och glittrande vågor. Shining. Shining …
Mitt första möte med skräcklitteraturen var Varsel av Stephen King. Jag sträckläste den som tioåring, under några dagar när jag var ensam i vår stuga på landet. Det skulle jag inte ha gjort. Till slut var jag så rädd att jag inte vågade ta mig till utedasset. Redrum, tvillingarna i korridoren, damen i rum 237, pappan, mamman, Overlook Hotel – allt var vidrigt och underbart skrämmande.
King vet hur det känns att vara liten och rädd. Det är den bästa uppväxtskildring jag läst. Den 1400-någonting sidor långa berättelsen fångar på pricken hur det känns att vara mittemellan barn och tonåring. Mellanåren – de fullständigt vettskrämmande åren när världen exploderar inuti och utanpå. Det är en av mina absoluta favoritböcker. Vacker, sorglig, rolig, varm och brutal. Läs den om du inte gjort det – läs om den om det var länge sedan.
/ E*