Profilbild
11 september, 2013

Stockholm, we have a problem

Henning och jag tog oss äntligen tid för varandra. Vi hade pratat länge om att göra en resa ihop, bara vi två, familjerna fick stanna hemma. För gammal vänskaps skull, det var så länge sedan vi kunde ha ett samtal utan att bli avbrutna av flygande legoklossar. Henning var flygrädd och jag fick nästan släpa ombord honom på planet. Fastän han inget hellre ville än att göra resan. Jag tyckte det var så märkligt, för han flög nästan varje vecka i tjänsten. Men okej, så var det i alla fall.

”Hur löser du det?” undrade jag. ”Om du är så rädd för att flyga, menar jag.”
”Jag lyssnar på rock så högt i hörlurarna så att det värker i hela huvudet”, svarade Henning. ”Och så läser jag böcker under hela flygresan.”
”Vad läser du nu då?”
Han räckte över boken till mig. Det var Please Kill Me! av Legs McNeil och Gillian Mccain, som såg tummad och välläst ut. Jag var imponerad.
”En affärskille som du”, sa jag.
”Det är mina rockstjärnedrömmar som måste få utlopp någonstans”, svarade Henning.

När vi lyfte från Arlanda, kramade Henning armstöden så hårt så att knogarna vitnade. Han var verkligen rädd, men flygresan blev händelselös och sedan landade vi. När Henning stod på flygplanstrappan, sken han upp och slog ut med armarna.

”Jag älskar Europa.”

Vi tog en taxi in till stan och chauffören körde sicksack mellan långtradare och bussar och släppte av oss vid ett torg med små trottoarserveringar, där det sprang omkring kypare i vita skjortor mellan borden. Vi sjönk ner på varsin stol och gjorde en beställning. Vi hade tre härliga dygn framför oss. Då ringde det på Hennings telefon. Han tittade på displayen.

”Det är Monica”, sa han.

Han svarade och beskrev för sin fru hur vackert torget var där vi satt och att vi precis hade kommit fram; vi hade inte ens gjort oss av med våra väskor ännu. Sedan ställde Henning telefonen på bordet och slog på högtalaren så att Monica kunde prata med oss båda. Jag sa Hej Monica och Jag lovar att ta väl hand om Henning. Det gamla vanliga som man säger till sina vänners fruar. Efter ytterligare en stund blev det dags att runda av samtalet.

”Ha det så bra i Nepal, killar”, sa Monica. ”Jag längtar tills ni kommer hem igen.”
Henning och jag tittade förvånat på varandra.
”Vi är i Neapel, Monica”, sa Henning och blängde på telefonen. ”Inte Nepal.”

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Leave a reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.