Profilbild
11 december, 2013

Brevet var ett rop på hjälp

Strejk: Dakar-Malmö-Pune-Lund

Det här blir ett udda inlägg, men något jag känner att jag måste skriva. Man leds ofta vidare genom läsningen och jag recenserade Litteraturens arbetare, i den nämndes Guds träbitar av Sembène Ousmane. Denna kollektivroman behandlar en tågstrejk (som författaren själv var delaktig i) som utspelade sig på 40-tal. Strejken stoppade Dakar-Nigerlinjen, i stort sett hela franska Västafrika stod stilla. De svarta arbetarna strejkade för bättre villkor: samma villkor som de vita arbetarna hade. Apartheid, åtskillnad: de vita hade andra, bättre, rättigheter till semester, pension, försäkringar, och mycket högre lön. Kampen var hård. De strejkande hade också stöd från arbetare i Frankrike, även om de stod mot fransmän på plats. Fransmän som hävdade att de hade lagarna på sina sida, att de följde lokal lagstiftning.

gods

Under tiden som jag läste kom det ett brev, ett e-mail, från strejkande arbetare i Pune, Indien.

Jag är med i en liten grupp som intresserar oss mycket för arbete, för konflikterna på arbetsplatsen (vilket är väldigt tydligt i min roman, jag är arbetarförfattare). Och en av våra medlemmar fick ett brev.

Brevet var ett rop på hjälp.

Låt oss säga att du arbetar i en fabrik. Din arbetskamrat får tre till fyra gånger så mycket i lön, trots att du har jobbat där längre och lärde upp honom. När det är lunch ställer ni er i varsin kö. Det är färre i hans kö, och ni får inte samma mat. Under frukostrasten går han till kantinen men inte du. Han får frukost, inte du. Åtskillnad. Ni har olika kontrakt. 540 arbetare har samma kontrakt som du, 60 arbetare har samma kontrakt som honom. Han har fast anställning, anställningstrygghet, bonus, rätt till semester, pension. Det har inte du, du är ”kontraktsanställd”, och får tillfälliga kontrakt, de kallas tillfälliga, men du jobbar där år efter år. Du och dina likar får de farligaste, skitigaste jobben. Förra året dog en av er på fabriken. Situationen är förödmjukande och orättvis. Er fackförening skriver ett brev till ledningen. De svarar inte. När de ignorerat er i två veckor går ni tillsammans för att prata med ledningen, företaget svarar med att lock-outa er, och ni sätter er framför fabriksgrindarna: strejk.

Fabriken är Alfa Lavals. Med huvudkontor i Lund, bara två mil från Malmö. När vi fick brevet hade de redan strejkat i över 50 dagar. Femton arbetare hade inlett en hungerstrejk och sex av dem hade kollapsat och förts till sjukhus.

De ville ha vårt stöd. De ville att vi skulle uppmärksamma frågan i Sverige och gå till Alfa Lavals huvudkontor. De har stort förtroende för den svenska ledningen och tror inte de vet vad som pågår i Indien. På sätt och vis är det smickrande för svenskt näringsliv, för Alfa Laval, att det enda egentliga kravet de har är att få bli anställda av Alfa Laval på samma villkor som de fast anställda.

Åtskillnad, men inte baserad på hudfärg, utan på anställningsform.

Vad kan vi göra?

Vi gick 25 personer till huvudkontoret och möttes av en PR-ansvarig och en ekonomi- och finansdirektör. Vi fick höra att eftersom arbetarna inte är anställda av Alfa Laval har de ingen rätt att ställa krav. Och vi vet att det är så i Sverige likväl som i andra länder. Det är tomma ord. Företag använder sig av bemanningsanställda just för att slippa ta ansvar. Den 12 november uppmanade arbetsdomstolen Alfa Laval att ta tillbaka arbetarna, men företaget vägrade och nu går frågan till en annan domstol. Alfa Laval vägrar att förhandla med fackföreningen som företräder de kontraktsanställda.
Där, utanför huvudkontoret, frågade vi direktören om han inte tyckte det var orättvist att de kontraktsanställda hade lägre lön, till och med annan mat.
Han svarade att Alfa Laval följde lokal lagstiftning. Precis som fransmännen i Västafrika, precis som Alfa Laval när de bröt sanktionerna mot apartheidtidens Sydafrika.
I Guds träbitar vinner arbetarna.
Jag hoppas att den här frågan får mer uppmärksamhet, att tidningarna tar upp strejken, att läsare delar det här inlägget. Och jag hoppas att arbetarna i Indien också vinner.
Stödgrupp på facebook.

2 responses to Brevet var ett rop på hjälp

  1. Jag blir berörd av det du skriver Henrik, av berättelsen du delar, en berättelse som handlar om verkligheten och verkliga människor. I Lund, Västafrika eller i Indien. De borde rättigheter du skriver om borde vara självklara överallt. Jag hoppas som du att brevet och ert arbete kommer göra skillnad. Tack för inlägget!

    • Varsågod! Och tack för att du tog dig tid att läsa och kommentera. Rättigheterna borde vara självklara, och jag tror att en stor majoritet håller med om det. Tyvärr inte de som bestämmer.
      Jag funderade på om bokcirklar verkligen var rätt forum för den här berättelsen, men det verkar det ha varit.

Leave a reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.