… Jag var alltså fördömd. Hur slingra sig undan detta? Till slut hittade jag ett kryphål: enligt rättsetiken i antikens Sparta ansågs man inte som skyldig till ett brott förrän man blev påkommen, en rätt postmodern syn som efter ett par tusen år av ”Som du sår skall du ock skörda” och ”Vi ska alla dömas på den yttersta dagen” och så vidare nu efter Guds frånfälle härförleden kommit på modet igen i breda lager av allmänheten, åtminstone i västvärlden. I de övre skikten tappade väl det spartanska synsättet aldrig riktigt helt i inflytande.

Nåväl, beväpnad med detta till tröst och räddning fanns nu den mikroskopiska chansen att klara sig undan flammorna. Jag var helt enkelt tvungen att ro det hela i land. Men det skulle kräva två saker, dels en närmast Kjell-Olof Feldtsk envishet mot bättre vetande av typen: […] nu har vi baxat dom ända hit, och dels absolut trohet. Jag fick alltså inte fly från mitt ok och vänstra med några andra mer lustfyllda och mindre förkrossande litterära projekt under tiden, det fick vara gott nog med variationen som gavs av att hoppa mellan kapitlen. Annars skulle jag aldrig, aldrig lyckas bli klar. Fy fan vad tröstlöst.

I min nyfunna moral rearmament packade jag väskorna och tog mig upp till Medelpad, till Nedansjö, Matfors och Sundsvall i några dagar för att åtminstone inte lägga sten på börda genom att begå falskt vittnesbörd mot min nästa utöver alla matricid och allt annat.

Jag kämpade träget, gav upp emellanåt, förvissad om att jag aldrig skulle klara av det. Men bet så småningom alltid ihop och körde igång igen. Inte på grund av någon kämpaglöd eller pliktmoral eller inre resning eller så, det var snarare pavlovskt betingat av att jag kände lågorna flamma upp, flina åt mig och börja slicka mina tår igen. Jag misslyckades dessutom med föresatsen, bröt mitt löfte. Dock enligt Becketts trösterika devis: Fail better, en av få värda att leva sitt liv efter. Snedsprånget, för nu blev det ju ett sådant ändå, dock bara detta enda, bestod i en novell, Brorsan gillar lila. Den berättelsen kom till mig nästan fix och färdig en sen kväll ute i vår stuga i Sövde just innan jag skulle somna och tog en knapp vecka att få ihop i en första version, för jag kunde verkligen inte låta bli. Det är femtiotal inbillar jag mig, och svenskt inland, kanske Småland. En familj och en liten gård. En änkling som förvridits av sorgen efter hustrun som dog i barnsäng och hans barn som alla på olika sätt blivit märkta av sin uppväxt.

Vadå? Nu igen? En till mamma som dör? hör jag er sucka högt, och okej då, ja, ja. Men alltså, jag lovar, det är en helt annan sorts historia. För några år sedan kom den på andra plats av drygt 1300 anonymt inskickade bidrag till Umeå Novellpris, Sveriges mig veterligen största novelltävling, efter att ha valts ut av en litterärt tokcreddig jury. Det gav lite tröst och uppmuntran att kämpa vidare med tokprojektet att bli tagen åt sidan av P.O. Enquist efter prisutdelningen och få höra att ens novell var ”Faulknersk”, ska ärligt sägas. Och så tog jag mig norr om Dalarna ännu en gång, fick se Umeås rätt häpnadsväckande och fantastiska sammelsurium av enorma patricierträvillor och modernistiska missfoster.

Det kanske var precis vad som behövdes, faktiskt, för att orka köra vidare. Så sensmoralen är väl den att löften, moral och principer må ha varit nödvändiga för att slutföra det vansinnesprojekt som blev Vattnet i mars, men någon enstaka gång är det kanske lika viktigt att när det behövs högaktningsfullt sk*t* i allt det där och istället bara följa sina lustar och ha ihjäl en morsa till. Bara nu inte American Psychiatric Association får nys om det.

Brorsan gillar lila finns som bonus i pocketversionen av Vattnet i mars. Men ni kan också läsa den här, om ni är sugna!

Ses vi på Stockholms stadsbibliotek ikväll?