det är gren, det är sten, en enslig tur
en tappad vante, en plötslig skur
det är fuktig sko mot blottad mark
ett lekfullt språng, en kvarglömd spark
det är tallens strunt, ett halvsmält spår
ett plötsligt fall, ett retfullt sår
det är ekot av en tjuvskytts skott
det är harrens slag, det är silvergrått
det är vänster vid dungen, vanans makt
det är förlorat och funnet, det är hittat, förlagt
det är pälsen som fällts i rävens snår
det är slutet på mörkret, det är hoppet om vår
det är kroppen bredvid dig, det är andetag
det är maggropskänsla, det är nästan dag
det är allt du tänkt men sällan sagt
ett ögonkast, det är en ordlös pakt
det är Kurre är hemma, en lerig tass
det är snuviga ungar och kö till dass
det är mössa, ändå, det är deras ej doms
det är bussen som kommer, en gnisslande broms
det är en liten gåva: en ensam stund
det är dörrn på glänt och grannens hund
det är sånt du försakar och annat du får
det är slutet på vintern, det är hoppet om vår
det är en lastbil med timmer i morgonens dis
det är trasten i skogen, ett knoppande ris
det är sågens rytm och doften av spån
det är stickan i fingret, blåsan på tån
det är nyputsat fönster och utvädrad mal
det är solen som lyser på träffade val
ett ögonblicks ånger, ett förnyat beslut
det är råg i ryggen, det är ondare krut
för i mars tisslar älven om stundande flod
det är slutet på väntan, det är hopp, det är mod
det är ihågkommen längtan och ofälld tår
det är slutet på väntan, det är löftet om vår
Som en eller annan av er kanske minns är det inte första gången jag bloggar här. Men det var länge sen sist. I december 2008 närmare bestämt. Min debutroman Grundläggande genetik hade några månader tidigare äntligen kommit ut, och eftersom det tagit mig ett par år att få den utgiven var jag redan djupt in i arbetet med min andra. Ett par månader senare röstade Bokcirklar.se:s medlemmar fram min bok till 2008 års bästa debut, en oerhörd glädje! Och nu är jag alltså här igen, efter att Vattnet i mars blivit fått utmärkelsen Årets roman i Stora läsarpriset. Ja, jävlar! Tack så enormt mycket för det, hörni! Det ska bli fantastiskt kul att komma upp till Stockholm på torsdag och ta emot priset, kanske träffa några av er?
Bland det sista jag gjorde som aktiv på bokcirklar.se förra vändan var att på övriga medlemmar testa det som skulle bli den kommande romanens mittpunkt och ge den sin titel, en av många dikter som den nyligen avlidna Inga lämnat efter sig. Eller egentligen en norrländsk tolkning av Tom Jobims fantastiska bossanova-låt Águas de Março i den av Art Garfunkel insjungna engelska versionen: Waters of March. Ja, det verkar kanske rörigt, men i sitt sammanhang i boken, är texten, i en eller annan version, något som (dem ovetandes) binder samman många av personerna. Hursomhelst var jag lite hemmablind och visste inte om dikten höll för att spela den centrala roll som jag planerat för den. Dessutom överhuvudtaget osäker på min förmåga att skriva dikt, prosaförfattare som jag var och är.
Efter många uppmuntrande tillrop härifrån blev jag iallafall lite tryggare och kunde fortsätta på den måttligt utstakade väg jag föresatt mig, Men hade någon sagt till mig då att det skulle ta mig fyra år till att bli klar så hade jag nog slängt hela vansinnesprojektet på båten.Så det var det ju tur att ingen gjorde.
Så för att sluta (bok)cirkeln, liksom, ville jag nu börja där jag slutade sist, med samma dikt. Den som jag till slut lyckades spinna en roman kring: Vattnet i mars. Det är diktens namn, och romanens, den som i inledningen konstaterar: “Det är här det börjar, och det börjar med ett slut.”