Profilbild
21 april, 2014

Hej, jag heter Annika och är bokberoende.

Inte bara att jag är bokberoende, jag är dessutom författare. I maj 2013 släpptes min debutroman Solviken, berättelsen om fyra vilsna själar och deras jakt efter kärlek och lycka. I slutet av april, vilket är jättesnart ju, är det dags för min nästa roman Croissants till frukost, en fristående fortsättning till Solviken, att möta sina läsare.

Ofta får jag frågan hur det kom sig att jag började skriva och jag kan fortfarande inte ge ett vettigt svar. Därför gör jag det ibland lätt för mig och säger att jag ”alltid har skrivit”. Vilket är nästan sant. Det jag däremot vet är att jag alltid tyckt om att berätta. Och läsa.
Jag skulle vilja kunna säga att jag lärde mig läsa innan jag lärde mig tala, eftersom det låter så häftigt. Som att lära sig rida innan man lärde sig springa (en för mig helt obegriplig bedrift för den delen). Sanningen är att jag tog mina första steg när jag var 10 månader gammal och inte knäckte läskoden förrän jag var 6 år. Men sen var det kört, jag blev läsberoende med en gång, kom aldrig ut ur slukaråldern. Numera är jag dessutom skrivberoende – kul kvinna att leva med …

För mig hänger det samman – läsandet och författandet – och jag förstår inte de författare som koketterar med att de aldrig läser. Det vore som om en musiker sa att den aldrig lyssnade på musik, eller att en konstnär aldrig gick på utställningar, en kock aldrig åt … Ja, ni fattar. Så jag läser, periodvis mycket, men författandet har förändrat mitt läsande, på både gott och ont. Jag skulle kunna beskriva det som att jag har gått från att vara en del av cirkuspubliken till att ingå bland artisterna i manegen. Numera ser jag tricksen, förstår vad som trollbinder, vad som får en berättelse att lyfta och inte. På sätt och vis är det synd och jag kan ibland längta efter den tiden då jag bara lät mig uppslukas av en roman utan att ha en tanke på vilka grepp författaren använt, hur den byggt upp dramaturgin, lekt med språket eller skapat minnesvärda karaktärer. Kanske är det likadant för en kock? Att den inte heller kan låta bli att fundera över vilka ingredienser som ingår i maträtten istället för att bara njuta?

I min bokhylla finns mängder av böcker, alla sorters böcker. Fackböckerna handlar i huvudsak om trädgård och odling och de upptar 160 hyllcentimetrar. Jag hade nämligen en trädgård en gång. I femton år vårdade jag den ömt och envist. Trädgården var skapad av mig nästan från grunden och den var grannskapets vackraste. På den tiden skrev jag inte annat än dagböcker och min dröm var att ge ut en personlig trädgårdsbok.
Så blev det inte. Jag separerade, huset och min fantastiska trädgård fick nya ägare och själv hamnade jag i en lägenhet. Men trädgårdsböckerna har jag kvar, jag förmår mig inte att göra mig av med dem. Fast vem vet – kanske var det när min trädgård försvann som lusten att skriva skönlitterärt vaknade på allvar? Rosen- och örtagården blev någon annans, äppelträden och alla mina pioner, klematis och liljor likaså. Istället kom orden. För när en dörr stängs, öppnar Gud ett fönster …

Önskar er en härlig annandag påsk! Jag tänker tillbringa den mot en södervägg, med en roman i handen.

2 responses to Hej, jag heter Annika och är bokberoende.

  1. Stort grattis till att du nu kan ägna dig helhjärtat åt din passion (jag befinner mig själv någonstans i fas ett av det du beskriver). Jag gillar din betraktelse över att din roll som läsare på gott och ont nu är tvådelad. Jag har själv känt av det, men inte klätt det i ord. Och jag gillar att vara där i manegen, gillar den extra dimension läsandet har börjat få. Så länge jag får sitta på läktaren och häpna över trapetsartisterna och skratta åt clownerna också!

  2. Men absolut, Lotta, vi vill ju inte behöva välja det ena framför det andra!

Leave a reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.