Min pappa hade lärt mig bokstäverna innan jag började i första klass. På inskrivningsdagen sporde vår fröken Kallie Holmström huruvida någon av oss redan kunde skriva några ord. Min och någon annan liten parvels arm åkte till väders och döm om vår stolthet då vi tilldelades papper och penna. Min mormor som följde mig till skolan den första dagen betraktade mig nöjd, på gränsen till arrogant, där jag koncentrerad satt och plitade ner något från min redan ganska rika repertoar. Fröken samlade sedan ihop arken och läste högt för klassen det vi åstadkommit. Nu minns jag inte längre vad de andra små hade skrivit men själv hade jag valt att visa hur jag inte bara behärskade skrivandets ädla konst utan även det så kallade rövarspråket. Med avsmak läste fröken Holmström mina kantiga bokstäver som formade den kryptiska meningen “Totononi pluttefis.”
Hur som helst fann jag tidigt glädje i att läsa böcker och ganska avancerade sådana. I första hand reseskildringar och äventyr som handlade om vilda djur av alla de slag. Visst plöjde jag igenom Enid Blytons olika ungdomsdeckare och liknande alster men redan då var jag av den meningen att verkligheten är intressantare än fantasin. Så tycker jag än idag trots att jag själv skriver romaner,och läser följaktligen nästan uteslutande memoarer och biografier.
Pori tupu har jag läst ett otal antal gånger. Den är skriven 1953 av den tyske storviltjägaren Oskar Koenig och beskriver hans strövtåg kors och tvärs igenom Afrika. Det är blytunga noshörningar som går till anfall i blint raseri och leoparder på trädgrenar som kastar sig över safarigäster osv. men vad som är sympatiskt är att Oskar var en av de första att inse att djuren fanns i begränsad upplaga och att det kanske också kunde skänka en viss naturupplevelse att fotografera djuren och inte bara skjuta på allt som rör sig
Sydamerikanska strövtåg av Carl Hammarlund 1943 är en bok som jag har fått efter min farfar Brazil Jack som också älskade reseskildringar. Han kunde på gamla dar sitta med ett förstoringsglas och följa raderna långsamt, långsamt med ett oändligt tålamod.
Första gången jag blev helt uppslukad av litteratur var då jag upptäckte Rudyard Kiplings Första Djungelboken och Andra Djungelboken. Dessa böcker har jag nog läst nästan hundra gånger. Egentligen novellsamlingar kom den första ut 1894 med historierna Mowglis bröder, Kaas jakt, Shere Khan, Den vita sälen, Ricki-Ticki- Tavi, Toomai vid elefanterna och I drottningens tjänst. Den andra boken kom året därpå och innehöll novellerna: Hur fruktan fick insteg i djungeln, Purun Bhagats underverk, När djungeln släpptes lös, Begravningsentrepenörerna, Konungens ankus, Quigern, Röda hunden och Vår i djungeln.
Framför allt fascinerades jag av Mowgli själv och hans märkliga öde. Den föräldralöse “människovalpen” vars föräldrar Shere Khan försökt döda. En flock vargar hittar honom och adopterar honom. Björnen Baloo lär honom allt han behöver veta om djungeln och dess innevånare. Han blir också vän med pantern Bagheera, elefanten Haiti, ormen Kaa och vargen Gråbroder.
Det här svalde jag med hull och hår och jag begrep aldrig hur Mowgli ens kunde fundera på att återvända till människobyn. Det hade jag aldrig gjort och jag skulle gladeligen ha gett upp mitt bekväma liv för evigt för att hänga med en vargflock i Seeoneebergen.
I brist på vargar men då rakt inte fantasi fick jag ta till det näst bästa för att försöka åstadkomma en snarlik situation. Min närmaste granne på den tiden hette Farbror Karlsson. Wilhelm Karlsson var en sådan där riktigt snäll farbror som varje barn borde få ha som granne och han hade stort lantbruk och grisar. Med den tidens mått skulle man nog säga att han hade många men numera är det inte lönsamt att hålla dem som han gjorde. Alla hans grisar i sina olika stadier av utveckling hade nämligen möjlighet att vistas både ute och inne. Suggorna hade en liten kätte inomhus och så en dörr som ledde ut till en rastplats, inte stor men i alla fall så att de kunde få en bensträckare och en nypa frisk luft. Men de halvvuxna som väntade på att åka på slakt, vistades i tre stora arealer inhägnade av något slags sammanhängande betongblock. Det var lösdrift och de sprang ut och in som de ville i grupper om kanske tjugo djur. De hade lergrop att rulla sig i och alla bekvämligheter som en gris kan önska sig. I en av de grupperna lät jag mig integreras likt Mowgli i sin vargflock. Från morgon till kväll, endast med avbrott för middag, umgicks jag med dessa grisar. Jag kände personlighet och särdrag hos varje individ och de accepterade mig som en av dem. Jag är inte den sorts människa som trivs i stora glada sällskap, fester, bröllop och liknande. Mitt forum är små grupper om högst åtta personer. Då känner jag att jag kan briljera och ta plats med små roande anekdoter och liknande men den känslan då jag kravlade mig över betongblocket och tjugo grisar inte ens lyfte på sina raggiga ögonborst… för att jag var en av dem, den glömmer jag aldrig.
Till minne av mina vänner grisarna, svär jag på att aldrig handla annat än glada, från Ängavallen.
Följ mig även gärna på min författarsida www.Facebook.com/cirkusmundi