Profilbild
31 juli, 2014

Muminögon på teater

Det finns i Sverige tre sorters teatervarelser. Den första sorten började med teater eftersom utbildningen till dagisfröken är för lång. Den andra sorten dyrkar Brecht som en posthednisk gud, offrar filmskådespelare på altare och skanderar Tjechov i välkoreograferade processioner runt Dramaten vid fullmåne. Den tredje sorten är illustrerad i Tove Janssons Farlig Midsommar. Jag tillhör den tredje kategorin.

Det var den sista boken mamma läste högt för mig. Helt ärligt minns jag det knappt, men när jag nu plockar upp den förstår jag att den har etsat sig fast i mitt undermedvetna. Mumindalen har svämmat över och familjen flyter iväg i en (nästan) övergiven teater. Fast det vet de inte, teater har de aldrig varit på. Så de undrar förstås vart den fjärde väggen tagit vägen och varför Rekvisitan har så mycket konstiga saker i sitt rum. Som tur är kommer Teaterråttan Emma till undsättning och kan förklara hur det ligger till.
Teaterböcker
”Det tar sig”, säger Emma när Muminpappan läst upp sitt nyskrivna drama. ”Skriv nu om alltsammans på hexameter. Och kom ihåg att i ett ordentligt sorgespel i gammal god stil ska alla vara släkt med varandra.”

Det knepiga med oss teaterapor är att vi aldrig har tid att umgås med verklighetens människor. Så när det ramlar in en hel familj som inte vet vad en sufflörlucka är, hamnar man liksom i chocktillstånd. Jag har hört mig själv utbrista ”VAD?! Har du aldrig läst Euripides? Är det ens möjligt att inte ha läst Euripides?” och ”DU KAN JU INTE GÅ IN MED SKORNA I EN BAROCKTEATER” fler gånger än jag vill erkänna. Stackars Emma, det är inte lätt att umgås med mumintroll som inte ser det absolut nödvändiga i att slå tre slag med en träkäpp i golvet innan ridån går upp.

Nog för att jag känner igen mig i Emmas insnöade irritation, men det jag menade med den där sista kategorin teatervarelser är detta: När muminfamiljen klättrar ombord på den flytande teatern vet de inte vad de ser. De ser ett rum med tre väggar och ett draperi. De ser enorma landskapsmålningar som man kan hissa ned från taket. De ser en mystisk lucka i golvet och bakom en dörr hittar de långa, långa rader med klänningar och peruker. De förstår inte det ursprungliga syftet med den underliga byggnaden, men försöker nyttja den så gott de kan. Skapar nya syften. Fondkulisserna tjänar gott som tavlor, sufflörsluckan blir ett skafferi. Det är den här känslan jag innerligt önskar att jag aldrig förlorar. Känslan jag får när jag går in i en teaterbyggnad; en oförstående fascination, känslan av att få glimtar av en oändligt mystisk värld. Tanken på de många gångarna mellan logerna där bakom scenen.

När jag gör teater känner jag mig exakt som muminfamiljen gör. Jag har inte den blekaste om vad jag egentligen håller på med, jag följer ordagrant en metaforisk manual och försöker förhålla mig till de regler som högre makter suckande förklarar. Och jag vill aldrig någonsin bli rutinerad, van eller självsäker. Jag vill alltid gå in i salongen med muminögon. För att skapa mina egna syften.

”Teater är det viktigaste i världen för där visar man folk hur de kunde vara, och vad de längtar efter att vara fast de inte törs.”

 

Leave a reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.