Profilbild
30 juli, 2014

Radamsa!

I Tove Janssons muminvärld försöker man vara vänlig mot varandra. Mer eller mindre. Lilla My väldigt mycket mindre. Men ingen, inte ens Mårran, gör något av ren elakhet.

Men precis som i vår värld är det inte så lätt att hålla sams och göra gott mot varandra hela tiden. Vi är olika, vi behöver bli bemötta på olika sätt av våra medtroll/människor och vi missförstår varandra. Och man får ibland lov att nöja sig med att man i alla fall försökt så gott man kan.

Mumintrollet vill i Trollvinter förstå den främmande världen med alla mörkerdjur och skrymt och skrott som han möter när han vaknat upp mitt i vintern. Men han lyckas inte alldeles. Han blir mycket frustrerad över att han inte kan få kontakt med den som bor under diskbänken. Mumintrollet ser bara ett par små ögon och sedan gömmer den sig igen.

Det är extra illa med just den här varelsen. De bor i samma hus och borde vara vänner.  Mumintrollet försöker, som en god värd, bjuda på knäckebrödsbitar och lingonsaft, men varelsen kommer inte fram från sitt gömställe.

Ett par kapitel in i boken är det midvinter och dags för den stora vinterbrasan högst uppe på berget. Brasan brinner (med muminfamiljens trädgårdssoffa som bränsle), okända figurer bankar med svansarna på trummor och allt är mycket suggestivt. Men mumintrollet får inte riktigt grepp om vilka som är där. De försvinner förbi honom som svarta skuggor i natten och han hinner inte presentera sig.

Radamsa

Mumintrollet har träffat Too-ticki, som blir hans mentor och ledsagare i den skrämmande vintervärlden:

Då sa hon vänligt: Därborta har du den som bor under diskbänken.

Det var ett ganska litet djur med borstiga ögonbryn, som satt för sig självt och stirrade in i elden.

Mumintrollet satte sig bredvid honom och sa: Jag hoppas knäckebrödet inte var för gammalt?

Djuret tittade på honom men svarade inte.

Ni har så ovanligt borstiga ögonbryn, fortsatte mumintrollet artigt.

Då svarade djuret med ögonbrynen: Snadaff umuh.

Hur så? frågade mumintrollet förvånad.

Radamsa, sa det lilla djuret argt.

Han har ett eget språk och nu tror han att du har sårat honom, förklarade Too-ticki.

Men det menade jag inte alls, sa mumintrollet ängsligt. Radamsa, radamsa, tillade han bönfallande.

Då blev djuret med ögonbrynen alldeles ifrån sig, reste sig upp och försvann.

Vad ska jag göra, sa mumintrollet. Nu kommer han att bo under diskbänken ett helt år till utan att veta att jag bara försökte säga något vackert åt honom!

Sånt händer, sa Too-ticki.

Tja, sånt händer ju i vår värld också. Ibland får man faktiskt vara nöjd med att man försökt.

 

Leave a reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.