Profilbild
9 augusti, 2014

100-årsfirande!

Det är klart att det ska vara fest på Tove Janssons hundraårsdag. I dag! Och det är också fest på många olika ställen, i Finland, i Sverige, i resten av världen.

100-årskalas kan se väldigt olika ut. Ett av de mer spektakulära är det gigantiska trädgårdsparty som Självhärskaren arrangerar med anledning av sitt hundraårsjubileum, beskrivet i Muminpappans memoarer. Över inträdesporten hänger en skylt där det står

 ”Självhärskarens trädgårdsfest.
Fri entré!
Välkommen, välkommen!
Årlig Överraskningsgala, denna gång i
Stor Stil
på grund av Vårt hundraårsjubileum.
Bli inte rädd om det
Händer Nånting!”

(Muminpappans Memoarer, Gebers s 95)

 Och händer saker gör det – practical jokes i stort och smått. Man blir rädd och blöt och kan hamna i en buske, fast det är bara på lek allting. Och sen hamnar man på ett nöjesfält där alla undersåtarna åker rutschbana, leker och stojar och äter spunnet socker. Och till slut får man möta Självhärskaren! Fast just det blir inte riktigt som Muminpappan tänkt sig.

”Att se upp mot en tron är ett högtidligt och viktigt ögonblick. Varje troll måste ha något att se upp till (och se ner på, förstås), någonting som väcker vördnad och ädla förnimmelser. Ack, vad jag såg var en kung med kronan på sned och blommor bakom öronen, en kung som slog sig på knäna och stampade takt till musiken så att tronen skakade! Under den hade han en mistsiren som han satte igång då och då när han ville skåla med en undersåte. Behöver jag säga att jag var fruktansvärt generad och nedslagen.” (s101)

Är det någon mer än jag som läser in Tove Janssons egen ambivalens till det faktum att hon för många läsare blivit ett vördnadsfullt monument, en gestalt att närma sig med ”skyldrad svans och onaturlig röst”? Att skillnaden mellan den inre längtan att leva med blommor bakom örat och omgivningens förväntan på ett uppstyrt beteende ibland blir väldigt stor?

Så här på hundraårsdagen kan man ju fundera på hur man ett kalas som verkligen skulle tilltala jubilaren borde utformas. Inga skyldrade svansar, det tror jag vi kan konstatera. Inga uppstyrda konversationstillställningar, där man sitter på bestämda platser och håller på sin värdighet (det finns en underbar beskrivning av vad som händer när Fru Filifjonk tar över ett av Muminfamiljens slarviga kalas och liksom styr upp det hela åt det hållet i serien Låtsaslek). Fyrverkerier och rutschbanor – det skulle nog passa. Musik förstås, massor av musik. Och så Bisamråttans goda råd (från Trollkarlens hatt):

 ”Ni ska ha många bord, sa han. Små bord och stora. På överraskande platser. Ingen vill sitta stilla på samma ställe på en stor fest. De kommer att fnatta omkring värre än vanligt, är jag rädd. Och först ska ni bjuda på det finaste ni har. Senare gör det detsamma vad de får för då är de glada i alla fall. Och stör dem inte med uppvisningar, sång och sånt där, utan låt dem vara program själva.” (Trollkarlens hatt, Alfabeta)

Ja, så gör vi. Hurra för dig, Tove!

 

 

Leave a reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.