Profilbild
3 augusti, 2014

Hatifnattarnas hemlighet

Hatifnattarna är väl de mest gåtfulla figurerna i muminvärlden? Dessa bleka spöksparrisar drar tysta och outgrundliga förbi, på väg någonstans men man vet inte vart. De är elektriska som känt och kan bli rätt obehagliga vid åskväder, men de har också en lockelse…det sägs att de lever dålighetsliv! Vari det där dålighetslivet består är det ingen som vet. Man talar inte mycket om hatifnattar och själva talar de inte alls.

I novellen Hatifnattarnas hemlighet i Det osynliga barnet har muminpappan tröttnat på det trygga livet i mumindalen. Det gör han ju ganska ofta och då brukar han antingen försöka hitta något farligt så att han kan bli den stora starka beskyddaren för familjen. Eller så sticker han bara iväg från alltihop, eventuellt tillsammans med en motvillig muminmamma.

Hatifnattarnas hemlighet

I den här novellen har han fått för sig att han ska leta upp hatifnattarna. Han försvinner bara plötsligt hemifrån och otroligt nog hittar han en grupp hatifnattar och får åka med i deras båt. Muminpappan känner sig utvald och ska äntligen få dela deras äventyrliga och mystiska liv, med lockande inslag av dåligheter, men det blir inte riktigt som han har tänkt sig.

Vet inte om ni liksom jag har beundrat tysta människor, kanske känt er osedvanligt korkade när ni glatt babblar på och någon tittar på er och förmodligen tänker mycket klokare tankar än dem som rasar ur era glappande munnar? …förmodligen alltså … för vad tysta människor tänker kan man ju inte veta?

Ja, för muminpappan blir det så i mötet med hatifnattarna. Han försöker prata men de bara tittar på honom.

Hatifnattarna vände sina runda bleka ögon mot mumintrollets pappa. Han tog av sig hatten och började förklara. Medan han talade viftade hatifnattarnas tassar i takt, det gjorde pappan en smula förvirrad och han trasslade in sig i en lång mening om horisonter och verandor och frihet och att dricka te när man inte har lust att dricka te. Till slut blev han tyst och generad och hatifnattarnas tassar upphörde att vifta.

Varför säger de ingenting, tänkte pappan nervöst. Hör de inte vad jag säger eller tycker de att jag är fånig?

Under båtfärden från ö till ö blir han allt nervösare och babbligare men så småningom lugnar han sig och börjar njuta av av den storslagna naturen.

Han beslöt vara lika tyst och hemlighetsfull som en hatifnatt. Folk fick respekt för en om man lät bli att prata. De trodde att man visste en hel massa och levde förfärligt spännande.

Sedan kommer muminpappan på att han hört att hatifnattarna kan läsa folks tankar. Och nu blir det besvärligt! Att sitta i båten tillsammans med tre tysta hatifnattar och inte ens kunna tänka fritt utan att bli nervös för vad de ska tycka om hans tankar. Inte lätt för muminpappan.

Om han bara finge prata, det hindrade en så bra från att tänka.

Samvaron med hatifnattarna fortsätter att vara komplicerad. De kan buga åt varandra i någon sorts ömsesidighet, men muminpappan får aldrig några förklaringar och han blir så småningom rätt irriterad.

Vid ett tillfälle när hatifnattarna går iland på en ö, för att göra något som muminpappan inte förstår, kommer mängder av små röda spindlar vällandes över ön och till och med ombord på båten där muminpappan försöker komma undan. När hatifnattarna kommer tillbaka försvinner spindlarna.

Tack och lov att ni kom, utbrast pappan med uppriktig lättnad. Hur det nu är har jag aldrig kunnat med spindlar som är så små att man inte kan prata med dem. Har ni hittat något trevligt?

Hatifnattarna gav honom en lång gul månblick och teg.

Tja, kommunikationsproblemen fortsätter men muminpappan anpassar sig alltmer efter hatifnattarna. Något spännande dålighetsliv får han aldrig se men han börjar också sitta alldeles tyst och blicka outgrundligt mot horisonten. Det är till och med så att muminpappans ögon bleknar och skiftar färg efter havet, likadant som hatifnattarnas ögon gör.

 Jag undrar, tänkte pappan en gång när de gled framåt i en lång trött dyning, jag undrar om jag inte håller på att börja likna en hatifnatt.

Ja, det är oroväckande!

Jag avslöjar inte hur novellen slutar, men tycker att Tove Jansson hjälper mig att förstå att vi vanliga, oäventyrliga och kanske lite för babbliga personer duger rätt bra som vi är.

Leave a reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.