Profilbild
5 augusti, 2014

Inte bara trädgårdsidyll

”En obestämd eftermiddag i slutet av augusti gick en pappa omkring i sin trädgård och kände sig onödig. Han visste inte var han skulle göra av sig, för allt som fanns att göra var redan gjort eller också var det nån annan som höll på med det. (Pappan och havet, Alfabeta 2010, s 7)

Att känna sig onödig. Att inte veta vad man ska göra av sig. Att inte se något som är möjligt att ta sig för. En förintande känsla – och startpunkten för berättelsen om muminfamiljens resa till den nästan obefintliga ön i det allra yttersta av det yttersta.

Boken heter alltså Pappan och havet – och det är pappans idé och fasta övertygelse att familjen ska ge sig i väg från Mumindalen. Det är i allra högsta grad pappans projekt, det är han som känner sig onödig och måste få något nytt att leva i och för.

”Så underligt, tänkte mamman bekymrat. Så underligt att folk kan bli melankoliska och arga av att ha det för bra. Men är det så, så är det så. Och då är det väl bäst att börja om från andra ändan.”

När familjen väl kommer till ön blir det förstås inte alls som pappan tänkt. De stora projekten är antingen för stora eller för omöjliga. Havet är djupt och oregerligt. Pappan är oduglig som fyrvaktare och kan inte tända sin fyr, och familjen snarare sprids över ön än samlas av den. Och därmed börjar de utvecklas åt lite olika håll. Mumintrollet flyttar hemifrån till en egen glänta, blir förälskad i onåbara sjöhästar och inleder ett eget förändringsprojekt för Mårran. Muminmamman sliter med odlingar, börjar såga ved, och är på god väg att försvinna in i sin hemlängtans målerier. Det är bara Lilla My som är sig helt lik, självständig, orädd och utan särskilda band till varken gammalt eller nytt.

På ett sätt är det här ganska sorgligt. Den charmiga familjen, de givna rollerna, den fina sammanhållningen – varför är inte allt som det brukar med frid och fröjd i Mumindalen? Jag som vill att figurerna ska vara där jag placerat dem, i charmtrollsfacket, i trägårdsidyllen, i det lätt tramsiga och djupt betagande. Och så lyfter Tove Jansson ut dem till en karg och ogästvänlig ö, till uppgörelser med drömmar och ideal…

Fast egentligen gör just detta Pappan och havet till en av mina Muminfavoriter. Om det nån gång kan kännas lite jamigt med sammanhållningen, vänligheten och alla kalasen så är Pappan och havet en saltstänkt fläkt av allvar och utveckling – och växt. För alla inblandade. Utom möjligen för Lilla My. Hon verkar aldrig förändra sig. Är det därför hon fortsatt är så liten?

Och trots allt blir slutet är gott. Efter att ha tampats med sig själva och ön möter familjen varandra med sina nya erfarenheter i bagaget och skapar kanske en ännu lite sannare gemenskap på säkrare grund. Precis i slutet beskrivs pappa, där han står och ser ut över havet, och han ”slätade ut sina funderingar, han bara levde helt och hållet, från svansspetsen ända ut i öronen”. Allt annat än onödig!

Där slutar mitt blogginlägg. Men jag kan inte låta bli att också ta med en länk till P1s bokcirkeldiskussioner av just Pappan och havet. Marie Lundqvist, Philip Teir, Lena Andersson och jag läser den här boken så OLIKA att jag blir alldeles lycklig av det. Tänk så roligt det är att få sin egen läsning bruten mot andra goda läsares – det unnar jag dig med!

P1s Bokcirkeln läser Tove Janssons Pappan och havet

 

 

 

 

 

Leave a reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.