Profilbild
2014-08-02

1971, Lars Janssons fortsättning på systerns serier om Mumindalen. Mumintrollet hittar en ring och friar till Snorkfröken. Bara på låtsas förstås, men den detaljen verkar Snorkfröken ganska snabbt glömma bort. Hon flyttar direkt isär sängarna och börjar virka bebiskläder, och Mumintrollet placerar hon i hängmattan med ett rågat glas whiskey för att läsa preferensaktierna. Så stackars Mumintrollet börjar känna sig lite instängd. Det hela eskalerar för snabbt från förlovning till familjebildande och den unge mannen får kämpa sig svettig för att motstå Snorkfrökens galenskaper.
– Män ska inte stängas in, de ska vandra fritt! utbrister han desperat.
– Vandra fritt du, Gulle, medan jag tvättar håret, svarar Snorkfröken obesvärat.

Kanske är det just detta som gör Mumintrollet som mest nervös. Den oändligt romantiska Snorkfröken har plötsligt slutat tråna och börjat ställa krav. Riktiga gifta män bär hatt, så en sådan sätts på Mumintrollets huvud och i spegeln ser han sin far.
– Jag ser fånig ut!
– Du ser stadgad ut.

Det jag finner intressantast med Tove Janssons skildring av Mumintrollets och Snorkfrökens relation är det snedvridna förhållandet mellan läsarens sympati och berättarjaget. Vi ser det mesta ur Mumintrollets synvinkel. De melodramatiska monologerna är hans, Snorkfröken virvlar oftast förbi med någon replik och låter honom stå för filosoferandet. Ändå är jag inte säker på att det är Mumintrollet vi ska sympatisera med. Han framstår onekligen som den fånigaste av de båda. Snorkfrökens kvinnostereotypiska galenskaper håller sig alltid inom lekens ramar, det är Mumintrollet som står för de överdrivna reaktionerna. Det är löjligt hur pricksäkert Janssonskildrar Mumintrollets – stereotypiskt maskulina – beteende i relationen. I tre serierutor, på nio ord, illustrerar hon hur Mumintrollet först förkastar hela kvinnosläktets ologiska kravställande,(faktumet att han plötsligt tvingas sova en bit ifrån sin kvinna, för anständighetens skull). I den fjärde rutan får han syn på en tårtbit hon ställt fram åt honom och förklarar direkt sin kärlek.

Men ”män är självständiga, viljestarka och mutas inte med paj”, så Mumintrollet packar sinaägodelar och följer med Snusmumriken ut på slätterna. Men stackarn är bortklemad och klarar inte naturen särskilt länge. Det där med frihet är liksom inte så viktigt längre när man upptäcker att det regnar utomhus. Han återvänder.

Så vad är då sensmoralen i detta äventyr? Vad vill Jansson säga med sin historia om kärlek, flykt och klaustrofobiska relationer? Är han feminist? Jag vet inte. Den här historien är som syskonen Janssons alla karaktärer och berättelser: jag kan inte avgöra om det rör sig om en normativitetens katedral eller pricksäker satir. Jag väljer nog den senare tolkningen. För Mumintrollet kommer ju hem igen, till en Snorkfröken som lämnar tillbaka ringen och ber om ursäkt.
Och det starkaste budskapet Jansson lämnar mig, är detta:

Den är nog störst av allt, ändå, som överlever det heteromonogama äktenskapet: Kärleken.