Profilbild
27 januari, 2015

Skrivarliv i Näshulta

27.1
Välkomna till min blogg. Det ljusnar över ett snötäckt Näshulta. Allt är stilla, som tur är. Jag ska nämligen köra bil i eftermiddag och framträda på biblioteket i Vagnhärad. Vinterbilkörning på skridskoisblanka vägar oroar mig, snöar det dessutom känns det skakigt att ge sig ut. Är älgarna ute och travar?
Jag flyttade från Stockholm till Sörmland för åtta år sedan. Jag tröttnade, fick lappsjuka i små lägenheter. Jag är uppvuxen på mindre naturnära orter och ville tillbaka. Jag ville också bort från huvudstadens litterära besserwissrar som vet exakt vad som är inne och ute vad gäller skönlitterärt skrivande. När jag klyver Näshultas ekhagar och blandskogar tillsammans med hunden inbillar jag mig att jag får tag på min egen röst, om det nu finns någon sådan. Tankarna blir i alla fall klara och jag vet vad som ska skrivas härnäst. I Stockholm är det här ett flöde som blockeras av alla intryck.
Jag är i Stockholm en gång i veckan och träffar vänner och uppdragsgivare. På så vis lever jag samma liv som en av mina förebilder, Suzanne Brögger. Sedan ungdomen har hon levt i en liten by. Varje torsdag åker hon till Köpenhamn.
Detta växelliv passar också mig, som urban barrskogskvinna.
Jag har lagt fram minneslapparna för att tala om min senaste roman Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona. Jag läser på i förväg, sedan kan jag möta publiken utan manus. Jag berättar bland annat om varför jag gick från sakprosa till skönlitteratur. Och varför mina böcker handlar om kvinnorna och klassen. Inte något jag planerar, det bara blir så. Alla författare som vill skriva något som svider av en sorts sanning tenderar att hamna i urscener, och gestalta variationer på samma tema.
Många ser mig som Fru Klass. Visst är det så, ett perspektiv jag inte kommer undan. Men mina tre romaner handlar också om kärlek. Kärlekar som aldrig blir, men som påverkar en person för hela livet intresserar mig. Drabbande möten som aldrig går från längtan och disharmoni till trygghet. Ellen Key fick aldrig sitt livs kärlek Urban von Feilitzen. Jag försökte hitta någon logik i deras platonska passion i min debutroman Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet).
Mina föräldrar träffades som tonåringar, fick en utomäktenskaplig dotter, så skildes de åt redan efter ett år för att aldrig mer återses. Ja det låter som en Hollywoodsnyftare. Hur skildrar man det skönlitterärt utan att det blir kladdigt och för privat? Jag försökte i Mona–romanen.

Leave a reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.