Profilbild
11 februari, 2015

Att ”bli författare”

11.2

Calgary, -3C, gråmulet. Flickorna lär sig om planeter på dagis. De är så fascinerade av att solen är en ”giant ball of fire.”

Mitt liv har blivit så stimmigt sedan I Vargavinterns Land kom ut. Det är ett konstigt liv, skrivandet sker i ensamhet, i absolut tystnad, och sedan ska man helt plötsligt prata om det och ”marknadsföra” sig själv. Jag vet att för många människor är detta en dröm. Men jag blir fruktansvärt trött på mig själv och på min röst. ”Tänk om det varit alldeles tyst,” sa min engelska agent häromdagen.

Ja. Tänk.

Jag föreställde mig inte att det jag skrev skulle bli publicerat; jag skrev för mig själv. Min Master in Creative Writing var också för mig; för att ”lära mig” – det har alltid varit en del av det som motiverat mig – vetandet. Inte ens senare, då jag kontaktats av en ”agent”, vilket är hur det fungerar i England, insåg jag att det skulle bli en bok. I Augusti 2013, skickade jag manuskriptet till agenten, och tänkte: Det var det. Tre dagar senare ringde hon och sa att hon sålt min bok.

”Jag vill inte bli publicerad,” grät jag hos min bästa vän. Sedan ringde jag min man och sa att jag trodde jag hade en hjärntumör.

Liiiite dramatisk.

Jag är livrädd för att tala inför publik. Mer än två människor som lyssnar, då svettas jag. Och jag älskar rutin. Jag har haft turen att resa oerhört mycket genom åren med mitt jobb. Redan några år innan min far dog kände jag att det räckte. Resorna som brukade vara äventyr, tillfällen att lära sig nya saker, hade blivit till en lång rad av moment: på flygplatsen, på planet, i hotell rummet. Jag längtade efter min säng, mitt kaffe, mitt favorit radioprogram…

”Det kommer mycket gott med detta,” sa min man. Om publiceringen.

”Vaddå?” sa jag. Små-förtvivlad.

”Du har pratat länge om att göra något annat; du vill ha mera tid med flickorna. Och du vill ju skriva… Du behöver väl inte bli författare, du kanske bara kan författa?

Det var en sådan bra tanke.

Vi bestämde oss. Jag slutade mitt jobb. Och så flyttade vi till Calgary för att ge flickorna mer av det vi hade då vi växte upp: natur, frihet, utrymme.

På min bordskalender skrev jag på varje dag: ”the same.” Med långsam, vacker handstil.

”Stackare,” sa en besökande som fick syn på kalendern.

Nej, nej. Tvärtom

Men ”the same” höll inte så länge.

I Vargavinterns Land finns nu på hyllorna i bokaffärerna i Canada och i USA och – imorgon – i England, jag börjar vänja mig vid tanken på att man kanske inte kan författa utan att bli författare, att rutinen måste få stå tillbaka, att jag måste vara borta från flickorna emellanåt. Det är priset för att få skriva på heltid och för att få vara tillsammans med flickorna alla de andra eftermiddagarna. Och glädjen, den ligger i människorna jag möter som jag annars inte fått träffa. Att tala inför publik, det vänjer jag mig nog aldrig vid. Men kanske kan jag leva med det? Kanske kan jag lära mig att se det bara som ett lite större möte med lite fler människor på en gång?

Tänk vad livet kan förändras.

 

Leave a reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.