Profilbild
12 februari, 2015

Det där “googlandet”

12.2

Calgary, Sol och +10C tack vare varm Chinook vind från bergen som sveper ner över prärien – det kommer bara att vara tillräckligt länge för att all snö ska smälta och sedan frysa till is då temperaturerna går ned igen. ”Underbart” tycker de riktiga ’Calgarians.’ Påfrestande, säger jag. Fast sol är ju bra.

Mitt favorit citat kommer från Karen Blixen: ’Write a little every day, without hope, without despair.’

Jag repeterar det till mig själv flera gånger om dagen. ’A little every day…’ Ja, jag tror att vi måste skriva/skapa dagligen för att världen vi skapar ska få liv och förbli vid liv. Jag har slutat med målsattningar såsom ’antal ord’. Inte hjälpfullt. Skrivandet går i perioder, det finns perioder som är produktiva kvantitativt, och andra som är mer produktiva kvalitativt – tankemässigt sett, och båda är lika viktiga.

’…without hope, without despair.’ Detta har fått ny mening för mig sedan boken kom ut.

I September var jag på ’Wordfest’, en litterär festival i Calgary och hörde Christos Tsiolkas prata. Han sa att livet efter hans bok The Slap fyllts av något han beskrev som ”white noise” vilket, bland annat, innehöll alla hans funderingar på vad han skulle skriva härnäst: Vad väntade sig människor nu? Vad skulle de tycka om? Inte förrän han insåg att han kunde alltid endast skriva för sig själv – de berättelser han var ämnad att skriva – kunde han fortsätta författa.

”Googlar du dej själv?” frågade min man för hundrade gången just innan jul.

”Japp,” sa jag. Skamlös.

”Jag skulle aldrig kunna läsa mina recensioner,” sa han, och ryste.

Men det kan jag, tänkte jag, självbelåtet. Om sanningen ska fram så fann jag det rätt beroendeframkallande, detta att se mitt namn i text. Visst vet jag att det handlar inte om mig – det handlar om boken, men man kan lyckas glömma det då man får tio mejl om dagen som ber en ge sina ”Tre råd till blivande författare”, eller nämna de ”Fem bästa böcker jag läst,” eller svara på dessa 10 frågor…

Läs inte dina recensioner, skrev min vän, författare, i ett mejl till mig. Det finns en risk att du kan börja tro att de är sanna – de dåliga, eller de bra – båda med lika sorgliga konsekvenser.

Mmm…

Jag tryckte ’delete’.

Inte förrän jag fick ’that blurb’ till min bok, det från Hilary Mantel, förstod jag vad min vän menade, och vad Christos Tsiolkas hade pratade om. Det var nu helt omöjligt att skriva, i en andra bok kunde jag bara misslyckas.

Nu jämför jag inte mig själv med Christos Tsiolkas. Och jag inser vilken oerhörd TUR jag har som fått ett ’blurb’ av Hilary Mantel. Men insikten består: författandet måste hållas långt borta från Författaren, som annars kommer att trampa på det i sin dans kring guldkalven.

Jag blev påmind om detta nu, intervjuad av en tidnings journalist från Australien.

“Du har fått ett ‘blurb’ av Hilary Mantel,” sa hon.

“Ja,” sa jag.

“HILARY MANTEL,” sa hon.

Ja.

“Det är ju liksom… Gud.”

Jag vet.

“Det måste ju ge dig ett enormt självförtroende?”

Nej. Jag försökte förklara. Jag tycker inte att det finns någon bättre levande författare än Hilary Mantel. Då jag såg mejlet där hon skrivit vad hon skrev om min bok, grät jag. Tanken på att hon har läst min bok får mig att gråta igen. Men om jag funderar på det, då är det slut med skrivandet för min del. För hur kan det bli bättre?

Jag tror inte att hon förstod.

Jag hade kunnat säga att det som var ändå finare var, att då jag skickat Hilary Mantel ett brev där jag tackade henne för hennes ’blurb’, fick jag ett tillbaka som var så rart och så uppmuntrande. Vad hon skrev, det håller jag för mig själv, lite som en skatt. Men min glädje över att Hilary Mantel är ett geni som dessutom tar sig tid att vara snäll och rar, vet inga gränser.

Jag har lagt bort hennes brev nu. Och jag har nästan slutat googla mig själv.

Leave a reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.