Profilbild
10 februari, 2015

En känsla för miljö

10.2

Calgary, -8C. Fortfarande mörkt ute. Fick 3cm snö inatt. Innan jag och de 3-åriga flickorna är klädda, har ätit och kört till dagis känns det som om ett helt liv har gått.

För några veckor sedan blev jag ombedd att skriva en artikel för Strand Magazine i USA. ”Förklara varför Skandinaviska deckare är så omtyckta,” sa dom. ”Vad är det egentligen med Nordic Noir som är så speciellt?”

Ja-ha…

Det som kom till mig som ”speciellt” var hur Skandinaviska författare använder ’place’, eller miljö i sina böcker – igen, i ordets största möjliga bemärkelse: geografisk, social, religiös…

Miljön har fått tillåtelse att ta plats: Camilla Läckbergs småstad, Jens Lapidus Stockholm, Peter Høegs snö… Det känns som mer än bara geografi och väder… Social miljö, där vi finner en viss social kritik så tidigt som på 60- och 70-talet i Maj Sjöwall and Per Wahlöös böcker om polisen Martin Beck och senare, naturligtvis, i Henning Mankells böcker om Wallander – detta i en genre som traditionellt sett bara ’borde’ innehålla brottet och dess lösning. Eller vad sägs om folkloristisk miljö (!), som i Johan Theorins och Isländska Yrsa Sigurdardóttirs verk?

Faran med ’set-piece descriptions’ som David Lodge kallar det i sin The Art of Fiction, är att: ’a succession of well-formed declarative sentences, combined with the suspension of narrative interest, will send the reader to sleep.’ Men Skandinaviska författare verkar lyckas, för det mesta, med att skapa en miljö som är mer än bara ’set-piece descriptions.’ Karaktärerna, handlingen och miljön känns oskiljaktiga. Kanske för att det är just så: vår miljö – outplånligt inristad i vårt medvetande, och på våra liv?

Mormor sa en gång att hon trodde inte att hon bodde i Lappland lika mycket som Lappland bodde i henne. Jag minns långa kalla vintrar och lika långa ljusa somrar; hur en säsong levdes i tystnad inomhus med stearinljus och den andra i jubel under bar himmel. Visst måste dessa kontraster ha haft en betydelse för våra själsliv?

Och det ’svarta’ i Nordic Noir? Är det att språket reflekterar ett visst vemod? Kanske just för att vi vet att sommarens och ljusets dagar är räknade?

Det svenska ordet ”vemod” har jag bara funnit i ett annat språk och det är i Portugisiskans ”saudade.” Då jag försöker beskriva det på engelska brukar jag tala om mitt ”missing”; någonting fattas, det gör ont, och man vet att detta tomrum inte kan fyllas. Men detta ”missing” är kanske också vad som motiverar mig. Jag tror inte jag skulle vilja vara utan.

I Vargavinerns Land tillät jag mig att leka med ’place,’ i så hög grad att miljön nästan fick bli en karaktär i sig själv. I två ’mellanspel’ fick ’place’ sin röst. ’Place’ betraktar nybyggarna. Det bryr sig inte. Det är sakligt. Det har sett många nybyggare komma och gå allaredan och det kommer att bli många fler. ’Place’ inser inte att, precis som det präglar sig självt på nybyggarna kommer nybyggarna så småningom också att sätta sin prägel på Lappland…

Eller?

Leave a reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.