Ett felmeddelande från Stockholms Central

Godmorgon kära bokcirkel.se-läsare!

Låt er inte luras av det peppiga utropstecknet i hälsningen, jag är allt annat än pigg. Det är obeskrivligt tidigt och jag sitter på ett fik på Stockholms Central. Om några timmar ska jag lära unga, lovande filmare i Göteborg hur man skriver tevedrama. Förhoppningsvis har koffeinet börjat verka då för just nu är jag så trött att jag knappt kan hålla ögonen öppna, än mindre trycka ner tangenterna ordentligt. Hela tiden tvingas jag backa till redan skrivna ord för att trolla bort de röda felstavningsremsorna. Mest tappar jag bokstäverna G och H vilket leder mig till slutsatsen att mitt högra pekfinger är morgontröttare än de övriga fingrarna.

Om något i denna text tycks ologiskt vid en första genomläsning, prova med att lägga till ett “inte” mitt i meningen – mitt vanligaste slarvfel är att jag tappar negationer. Det är ett irriterande fel att prenumerera på eftersom det är svårt för en läsare att förstå att när jag skriver “jag tycker om att gå upp tidigt” så menar jag motsatsen. Inte. Jag tycker inte om att gå upp tidigt!!!

Däremot älskar jag att skriva på caféer. Ju stökigare desto bättre. Jag kan inte tänka mig något värre än att sitta ensam på Walden Pond och slåss med mina inre demoner. När jag gick på mellanstadiet hade jag en kort, misslyckad scoutkarriär som fick ett abrupt slut när jag dök upp till vintercampingen med en resväska på hjul som innehöll en tunn sidenpyjamas och en sommarsovsäck. Nej, jag kan inte skriva i naturen. Eller när det är för tyst. Caféerna på Centralen är mitt bästa ställe att jobba på. Om det var görbart utan att riskera liv och lem skulle jag vilja sitta på golvet i stressgången mellan pendeltågen och tunnelbanan med datorn i knäet. Tänk vad mycket text man skulle få ur sig då.

Jag är långt ifrån ensam om att vurma för caféskrivandet. När jag var femton fick jag en bok om skrivande i present, Writing down the bone av en amerikansk hippiepoet vid namn Natalie Goldberg. Mitt favoritkapitel hette Writing in restaurants. Där slog Natalie, som delar min kärlek till att arbeta på offentliga platser, fast regler för hur man beter sig när man gör det kapitelrubriken säger. Jag kan fortfarande rabbla dem i sömnen: man får aldrig ockupera ett bord under lunchrusningen, aldrig bara beställa vätskor, inte sitta för länge, alltid vara artig, aldrig klaga på ljudnivån, aldrig klaga överhuvudtaget, alltid dricksa generöst, alltid ta sig tid att svara folk som frågar vad man skriver oavsett hur bra eller dåligt flyt man har för tillfället. Jag älskade de här reglerna. Under håltimmarna på gymnasiet brukade jag sitta på olika fik på Kungsholmen och kasta överlägsna blickar mot andra skrivande gäster. “Jasså minsann”, kunde jag tänka, “någon beställde bara en te, vissa vet visst inte hur en riktig författare uppför sig.”

Det är länge sedan jag följde reglerna slaviskt. Speciellt den där regeln om att man alltid måste beställa mat blev både dyr och tröttsam i längden. Särskilt i kombination med regeln om att man inte fick sitta för länge på samma ställe. Vem orkar äta lunch fyra, fem gånger på en dag? (Till Natalies försvar föreslog hon i boken att man skulle strunta i att äta maten, det räckte gott med att beställa och betala.) Men en av reglerna har etsat sig fast; än idag kan jag bara sitta högst en timme på samma ställe innan jag hör Natalies röst förmana mig.

Vad är klockan nu förresten? Hur länge har jag suttit här? Och vilken tid går mitt tåg?

Leave a reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.