Klick. Kassettbandet börjar rulla: “Välkommen skall du, min hedersgäst, vara. Mitt namn är Vassilis Bolonassos, och jag inleder med … ”

Där börjar min arbetsdag, oavsett om den startar tidigt på morgonen i enlighet med min lysande planering, eller framåt förmiddagen. Det senare är mer troligt, eftersom jag är en obotlig kvällsmänniska och oftast piggnar till ordentligt vid åtta-tiotiden om aftonen, då allt lugnar sig, dagen stillnar, staden ligger mörk och tyst, inga telefoner ringer, inga måsten distraherar. Jag vet att jag får sitta ostörd i många timmar. Tills det börjar dra i ögonen, och jag sneglar åt klockan. Oj. Lite för sent för tidig start dagen därpå.

Men så nöjd jag är. Datorn knattrar vidare, rad läggs till rad, snabbare än under dagtid då jag är mer kritisk. Mycket måste förstås gås igenom igen. Och igen. Efterforskningar och faktakontroller göras. Specialuttryck, facktermer, slangsynonymer letas upp. Men grundtexten finns där. Och flödet i huvudet. Först när jag stöter på något mer oöverstigligt formuleringsproblem, som att en person visar sig vara kraniosakral terapeut och börjar tala om sina behandlingsmetoder, då är det dags att sluta. Sådan grundforskning görs bäst i dagsljus, av utsövd översättare.

“Alltid på en söndag” hette musikprogrammet som sändes i radions P2 under många år. “För dig som tröttnat på nutiden erbjuder ‘Alltid på en söndag’ en länk till dåtiden … ett måste för hälsan, ett näste för själen … ”

Tröttnat på nutiden har jag sannerligen inte, men bättre ledsagare till arbetsro, koncentration, tankeförmåga, språkfantasi, än de musikskatter som Bolonassos lyckats gräva fram ur olika arkiv, det finns inte. Band spelades in, lades på hög, spelades om och om igen. En ljudmatta av tidig musik. Barock. Renässans. Motetter. Madrigaler. Senast 1799 för min del, sedan blir det för disharmoniskt, distraherande, för hörselkrävande.

Lycklig (?) den som bara kan stiga upp, sätta sig ner och jobba. Utan “exter” och krusiduller.

Många (?) är vi kanske som behöver någon form av besvärjelse. I mitt fall inför texten. Den kan vara lite farlig, måste bemästras, lirkas med, skapas lugn kring, blivas vän med. Avdramatiseras. Sedan får den vara hur avig och strulig som helst.

Kassettbanden börjar bli lite slitna, får se hur länge de håller. Men musiken, den slits aldrig ut, finns där för evigt, ljuder genom århundraden.

Till tonerna av Pergolesi, “Stabat Mater” slår jag ner första tangenten.