Profilbild
29 april, 2015

(forts.) andras omistliga verk: Böcker som bitit sig fast.

Det är inte alltid de man tror. De stora odödliga verken. De kända författarnas alster. De omtalade och omskrivna. Böckerna som bitit sig fast.

Det kan vara sådana också. Men de stora läsupplevelserna kan lika gärna gälla böcker som kommit in i mitt liv vid exakt rätt tillfälle. En sak har de gemensamt: att jag från första ordet, första raden har sugits in, försvunnit in bland sidorna och blivit kvar där, tills jag yrvaken och med visst vemod har tittat upp och sett mig omkring i den så kallade verkligheten. Vilket härligt försvinnande. Vilka världar.

Första gången det hände var ett par år efter jag hade lärt mig läsa. Jag var i åttaårsåldern, låg hemma i sängen, febrig och förkyld. Mamma kom från affären, hade varit och handlat mat. Och en present till mig. En bok, en helt ny bok. Det var något ovanligt. Pippi Långstrump hette den. Jag läste. Och läste. Framåt kvällen hade jag läst ut boken, vilket också det var något alltdeles oerhört, att ha läst ut en hel bok så där men en gång. Mamma var nog lite betänksam, dels för att hon kanske hade hoppats att boken skulle räcka några dagar, dels för att det kanske inte var nyttigt att ligga och sträckläsa så där.

Boken räckte. Hela livet. Jag citerar fortfarande ur den då och då, eller ur någon av de två följande, Pippi Långstrump går ombord och Pippi Långstrump i Söderhavet, som jag förmodligen lånade på Bagaregårdens folkbibliotek. Om nu hjältinnan ansågs tillräckligt rumsren för låneavdelningar på den tiden. I den lilla tysta salen på bottenvåningen i det gula trähuset, före detta herrgård eller landeri och vackert beläget i en park bredvid folkskolan, därinne i salen kunde man gå ostörd och botanisera bland de långa, låga bokhyllorna. Alla böckerna såg likadana ut, rader av brunröda bokryggar med pytteliten guldskrift. Brunröda pärmar, ibland med något illustrerat omslag innanför. Mellan pärmarna en värld att låta sig lockas in i.

Aldrig en lugn stund hos Oskarssons. Vem skrev den? Google ger besked: Martha Sandwall‑Bergström. Det fanns också ”uppföljare”, men jag är inte säker på att jag läste dem. Majken Oskarsson, hette hon så, huvudpersonen? Många småsyskon, de båda yngsta döpta efter nummerordningen i syskonskaran, Älva och Tolve. Majken som är kär i en kille, ung polis? Hon som slits mellan lojaliteten mot familjen och längtan bort och ut, mot något bättre. Som spiller senap på finblusen, när den unge polisen(?)/pojkvännen bjuder på varmkorv första gången de är ute tillsammans. Mer än så minns jag inte alltid av de omistliga verken, bara stämningen i texten, den som aldrig riktigt har lämnat mig.

Nästa omistliga jag kommer att tänka på står i min bokhylla, i två exemplar. (Jag skickar gärna ett ex. till någon behövande.) Martha Christensen, En fridag för fru Larsen. Mästerlig. Lågmäld. Rakt och enkelt berättad, oavbrutet spännande, innehåller ett helt människoliv på 220 små glesa pocketsidor. Översatt från danskan av Claes-Göran Jönsson, i serien ”En bok för alla”. Kvinna, fabriksarbeterska vid något löpande band, blir uppkallad till verkmästaren. Beviljas ledigt över dagen för att resa … Där sögs jag in, för att omtumlad och drabbad vackla ut igen efter sista raden: – Ni får gärna komma med, fru Larsen. Vi är färdiga med honom nu.

Lågperiod i mitt liv. Efter närmare tjugo år som elev och student, efter tio år som adjunkt/högstadielärare hade jag slutat skolan, var hemmafru med tre barn (äntligen hemma i lugn och ro!), grubblade över varifrån pengarna skulle komma, vad jag skulle bli ”när jag blev stor”. Vilsen. Drog ut en bok ur bokhyllan. Göran Tunström, Maskrosbollen. Oj, folk kunde faktiskt få vara lite konstiga och vilsna. Ung man söker sig fram. Inte kommer jag ihåg så mycket mer att jag skulle kunna redogöra för handlingen från sidan ett och framåt. Men den boken förlöste mig. Jag lånade och läste allt av Göran Tunström. Dikter. Guddöttrarna, De heliga geograferna. Hallonfallet. Ökenbrevet. Prästungen. Så småningom Tjuven, Juloratoriet. Det hjälpte.

Senare i livet. Jag bor tidvis under vintern hos min drygt 80-åriga mamma i den lilla villan vid skogsbrynet. Veckopendlar mellan stan och landet. Sitter och översätter intensivt om kvällarna ute i förrådet där jag har inrättat arbetsrum med dator och bokhyllor och bandspelare, lägger mig vid 12-tiden, alltför upprymd för att kunna somna. Kolsvart ute. Vinterstjärnhimmel och snö. Tyst. Som nattlektyr läser jag Vigdís Grímsdóttir, Tystnaden, översättning Inge Knutsson. Boken har jag fått av min bror som inte orkade igenom den. Svårbegriplig handling. Ung tjej i dagens Reykjavik. Stum farmor. Mycket om Tjajkovskij, kompositörens liv, hans musik, absurt mycket Tjajkovskij, obegripligt och osammanhängande. New York. Här sugs jag sannerligen inte in från första raden. Ändå läser jag vidare i nattmörkret, någon halvtimme efter arbetsdagens slut, snarare för att varva ner än för att jag är intresserad. Av någon anledning läser jag nästan alltid ut böcker. DÅ. På sidan 50, eller kanske 82, öppnar sig boken, väcks personerna till liv, börjar jag ana hur det hänger ihop. Eller gör jag det? Det kan väl ändå inte vara sant? Efter de drygt fyrahundra sidorna lägger jag ifrån mig romanen, skakad, med saknad. Får nog läsa om den någon gång. Nu när jag fattar från början. Om jag nu har fattat det jag tror att jag kanske har fattat.

Det kan vara vanskligt att läsa om också. Håller mina omistliga för en omläsning? Dessa och alla andra som följt mig? Jag är inte säker på att jag vill veta det.

”Det är ingen ordning på allting, så jag hittar inte vartenda dugg.”

Användbart citat till vardags.

”Utan snus försmäkta vi på denna ö.”

Det givna budskapet i en flaskpost.

Leave a reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.