Profilbild
23 april, 2015

Yrkesval.

Natten till den 1 augusti 1985 satt jag vid köksbordet i sommarstugan och renskrev min första översättning. För hand. Med kulspetspenna på linjerat A4-papper. För att postas nästa morgon i brevlådan vid den rödmenade magasinsväggen och i bästa fall hamna hos serieförlaget EPIX-Medusa inom ett dygn eller så.

En extremt sex- och våldsfixerad framtidsdystopi, snyggt tecknad, galet blodig, djupt deprimerande, tänkvärd: Tamburini & Liberatore, Ranxerox. Huvudpersonen mer robot än människa. En profetisk skildring. Trettio år senare ser jag samma gatubilder från större städer jorden runt, bombdåden, kroppsdelarna, förfallet, nedskräpningen, apatin, drogerna, våldet, sexualiseringen, det kalla främlingskapet människor emellan.

Och märkligt nog, den där augustinatten…

Äntligen hade jag hamnat rätt. Jag, medelålders trebarnsmor, vid det laget hyfsat väl inläst på aktuella svordomar, könsord, gatans gängspråk. Vilket jag har haft viss nytta av senare under livet.

Hamnat så rätt. I ett yrke som jag aldrig hade funderat över, knappt visste fanns, inte någonsin hade föreställt mig att man kunde livnära sig på (det kan man inte heller).

Den 1 februari i år klickade jag iväg mitt cirka 46:e översatta verk, 240-sidig roman om människor som försöker bygga upp sitt liv efter inbördeskriget i Sierra Leone. Inte heller någon munter historia. Svisch genom cyberrymden (föreställer jag mig). För att ett par minuter senare landa i inkorgen hos beställande förlagsredaktör.

Bland de 46 finns några, en handfull, omistliga romaner. Inte nödvändigtvis de som har sålt bäst, blivit mest recenserade eller ens omskrivna.

Fortsättning följer: mina omistliga verk.

Leave a reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.