Profilbild
5 maj, 2015

Att åka tunnelbana med Alberte

När jag sitter på tunnelbanan mellan Gamla Stan och Slussen tänker jag ofta på en passage ur Cora Sandel/Sara Fabricius magnifika Alberte och Friheten, den andra delen i Albertetrilogin. Alberte sitter på metron,  “färdas högt uppe i luften, mellan himmel och jord på Passybron över Seine. Det prasslar bortigenom bänkarna av tidningar som läggs ner, folk tittar ut. Djupt därnere ligger Paris, ljust i ljuset av plötslig sol under en väldig himmel med vandrande molnmassor”. Ögonblicket sätter igång en “våg av lössläppthet” inom Alberte, en våg som “sköljer bort trötthet och gammal köld”. Hennes ansikte förändras och blir “sådant att män oroas av det”. Alberte, som inte är den som kreddar sig själv i onödan, konstaterar att “det kan tillfalla nästan vem som helst som går i kjolar”, men att det trots allt bevisar att man inte är “enastående i fulhet, inte direkt frånstötande”. Alberte är inte självömkande, hon är krass. Och hon njuter av ögonblicket när det lossnar, när tillvaron blir lite mindre tung, lite mer skimrande.

Sträckan mellan Gamla Stan och Slussen tar inte mer än någon minut, men den drabbar mig varje gång.  Det är inte bara lättnaden över att komma undan T-Centralens gråhet, att lösgöra sig från folkmassorna och äntligen landa på sin plats vid fönstret. Det är hur staden öppnar sig, hur jag plötsligt omges av vatten och påminns om varför jag har valt att bo just här. En liten lucka, ett andningshål som jag hakar fast vid. Ett kort ögonblick när världen tillåts vara vacker. När den rymmer ljus och möjligheter.

Det är någonting nästan primitivt lustfyllt med att färdas högt ovanför marken, att se ner, att se långt. Det får det att bränna till i hjärnan, ett litet upprymt sprakande. Ikväll var himlen nästan färglös, som om den målats med ett alltför tjockt lager gråvit oljefärg, sådan som aldrig riktigt går att få bort från händerna. Det gick inga vågor av lössläppthet genom vagnen. Lössläpptheten lyser allt som oftast med sin frånvaro tisdagar klockan 17.20, men ikväll var den påfallande icke-existerande. Som om den oljetyngda himlen klibbade fast vid våra kroppar, tyngde ner oss, klistrade fast oss vid sätena och våra telefoner. Det är svårt att skölja av sig sex månaders ansamlad köld och trötthet. “En påträngande dunst av källare och desinfektion fyller vagnen. Och tröttheten bryter åter fram i Albertes lemmar. Hon slocknar under jord”. Cora Sandels Parisbeskrivning passar ganska bra in på Slussen, även om Slussen kanske luktar mer urin än desinfektion. Jag vet inte om jag slocknar, men jag vänder bort blicken, resten av resan finns det inte så mycket mer att se. Det är ganska händelselöst under jorden, åtminstone den här tisdagen.

Jag tänker på Alberte med oändlig ömhet och tillgivenhet. Jag tänker att jag har lyssnat till hennes röst så många gånger att vi måste räknas som vänner vid det här laget. Vi skulle kunna laga starkt te till varandra, bjuda på skorpor droppande av apelsinmarmelad och stryka varandras hår. Vi skulle kunna köpa en bukett violer och en kvist mimosa och andas djupt tills tunnelbanelukten försvunnit från näsgångarna.

 

Leave a reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.