Profilbild
13 maj, 2015

Om översättning

För ett par veckor sedan deltog jag i en översättningsworkshop anordnad av Rumänska kulturinstitutet i Stockholm (i samarbete med kulturinstitutet i Bukarest). Vi var tre svenska poeter, Jonas Gren, Elisabeth Berchtold och jag, och tre rumänska, Dmitri Miticov, Miruna Vlada och Andra Rotaru. Vi översatte via engelska till våra modersmål. Ingen av oss hade någon direkt erfarenhet av översättning, och vi kände inte varandra sedan tidigare. Det hade kunnat gå ungefär hur som helst. Vi hade kunnat hata varandra, eller åtminstone varandras poesi. Men icke. Jag vet inte hur Institutet hade gått tillväga när de delade in oss i par (kanske någon form av personlighetskompatabilitetstest baserat på innehållet i våra böcker och/eller vår aktivitet i sociala medier?), men de hade inte kunnat göra det bättre. Jag fick äran att jobba med Dmitri Miticov, Rumäniens (världens?) enda poesiskrivande banktjänsteman, som skriver dikter om såväl kapitalism som kommunism, kärlek, otrohet och matematik. Jag var beredd på att det skulle vara svårt att översätta någon annans poesi. Vad jag inte var lika beredd på var hur oerhört svårt det är att bli översatt. Inte på ett psykologiskt plan – att se sina dikter glänsa i en ny, skinande språkdräkt är en narcissists våta dröm – utan rent konkret. “Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta”, sa Esaias Tegnér. Jag har aldrig betraktat det som några direkta visdomsord, men när jag kämpade med att förklara för Dmitri vad jag egentligen menade med mina dikter, så var jag rädd att  Esaias hade rätt. Om jag verkligen visste vad jag sa, varför jag sa något, vad jag ville ha sagt, varför var det då så svårt för mig att uttrycka det? Borde jag inte veta vad jag själv menar?  Dmitris frågor tvingade mig att gräva mig tillbaka in i dikterna och försöka minnas exakt hur jag tänkte när jag skrev dem. Berusningen jag talade om, hur stark var den egentligen, på en skala? Var det snarare fråga om en fylla? Eller var den orsakad av förgiftning? Jag hade aldrig förut konfronterats med den sortens frågor, de gjorde mig stum. Eller snarare, de fick mig att stamma av osäkerhet. Det kändes som att jag misslyckades på en tenta som handlade om mig själv.  Det är ganska förödande för självförtroendet. Vi ställde så många frågor till varandra att det är ett under att vi hann klart med själva översättningarna.

Vi konfronterades även med problem som berodde på språkens grammatiska struktur. I romanska språk som rumänskan “avslöjar” till exempel adjektiven könet på personen som omskrivs. Det kunde ställa till det ibland, eftersom jag inte alltid vill att det ska vara tydligt. På samma sätt kunde rumänskans rika vokabulär vara ett problem, eftersom jag tycker om att använda ord som har flera betydelser, som kan tolkas på många olika sätt. Dmitri fick kämpa för att hitta ord som inte var för specifika, som var lagom diffusa och mångtydiga, medan jag slet för att hitta tillräckligt nyanserade ord.

Det var ren magi när jag första gången hörde Dmitri läsa sina översättningar av mina dikter. Att översätta är att göra texten tillgänglig för en ny publik, och därmed ge den ett nytt liv. Det är en oerhörd ära. Och ett oerhört ansvar för den som översätter.

Leave a reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.