Profilbild
16 september, 2015

Kultur och tradition

Uppläsning, Release Me, Kulturhuset, Sthlm. foto: Eva Whitebrook

— Nu blir väl folk därhemma imponerade när du varit på Kulturhuset och läst?

Vi vet så lite om varandra. Vi föreställer oss. Ibland blir det fel. Sådär jättefel. Jo. Man vill skratta. Eller kanske grina en skvätt. Eller bara förundras?

Alltså, vi imponeras ju som av olika saker. Det finns faktiskt många som inte alls tycker att Kulturhuset i Stockholm är… nej, låt mig säga såhär: Folk har annat att tänka på än olika hus långt borta, oavsett om det är Kulturhus, Badhus, eller ens om det där nåt annat intressant Hus. (Norstedtshuset fanns inte i min begreppsvärld innan jag själv var dit förra sommaren! Inte alls!)

Det är ju som olika. Här, två exempel (av alla de tusen som finns):

För många är slaktgärdet det viktigaste som händer om hösten. Arbete. Kött i frysen. Tradition. Och man träffar släkten! (Bilden är från 2014, jag fotade, min man och dotter skymtar mellan hornparet, svägerskan syns också, lite, ovan ryggen, o.s.v.)

höstgärde

För andra är det bra Bokmässa som hägrar. Planering. Genomförande. Önskelistor över vilka man vill se, eller vem man ska lyckas byta några ord, eller visitkort, med. (Och man tipsar varandra om att kön till herrtoaletten alltid är kortare. Jodå). Många Arbetar dygnet runt under Bokmässorna och tänker konstigt nog inte alls på om det är imponerade att vissa andra är, till exempel, på gärde.

Mitt eller ditt centrum ÄR andras periferi, och tvärt om. Man glömmer det så lätt! Nästan slarvigt lätt. Och det är kanske därför berättelser behövs?

För att berättelser kan sippra in, rinna, eller storma, mellan våra självklarheter. För att de faktiskt kan vidga oss och låta världen väva sig Väldig. Vända upp och ner på våra vanligheter, om vi vill.

 

8 responses to Kultur och tradition

  1. Tack igen, för ett underbart inlägg! Du har så rätt, det är så lätt att tro att en befinner sig i världens mitt (kanske allra mest här i sthlm). Självklart är inte just Stockholms Kulturhus mer imponerande att befinna sig på än än andra platser, inte heller bokmässan i Göteborg. Det finns många människor som befinner sig annorstädes och har helt annat att göra och tänka på… Imponerande saker utförs varje dag i världens alla hörn, oftast helt i det tysta. Jag tror vi behöver påminnas om det om det ibland, och det gör du med din text på pricken.
    Nu låter det kanske som att jag förminskar att du varit på Kulturhuset och läst ur din novellsamling, så menar jag inte alls – det i sig är mkt imponerande!
    Och bilden ovan är jättefin och stämningsfull, tack för den!

    • Nejdå, jag tar det inte alls som att du förminskar vare sig mig eller Kulturhuset! Vi är så lagom stora.

      Trevligt att du tyckte om inlägget!

  2. ”Det är ju som olika.” Jamen exakt så! Tack för att du satte ord på det!/ Lisa

    • Nu fick jag ju en viss lust att svara med ett ”Jo” på inanding, alltså ett ”shuuup” (eller hur det nu kan tänkas stavas). Ibland gör man det så onödigt svårt för sig? :-)

  3. Jag håller med Hanna! Inte minst angående den vackra bilden.

    Och tack för en fin läsning på Kulturhuset i går.

    • Trevligt att du tyckte om uppläsningen, tack!
      Bilden är tagen av Eva Whitebrook, men jag fick tillstånd att använda den här på bokcirklar.se när jag frågade snällt.

  4. Hej Stina @stinastoor!
    Det bästa jag läst på länge. TACK!! Påminde om:

    Ur Dag Hammarskjölds högtidstal STF 75 år (1960):
    Vi reser till andra länder och andra världsdelar. Vi upplever kanske de asiatiska fjällkedjornas förkrossande storhet, de afrikanska öknarnas världsfrånvända lugn, Sydamerikas regnskogar eller Polynesiens vattenvidder. Vi möter människor av andra raser och annan tro.
    Men ju mer vi ser och ju vidare vår kontakt blir med våra medmänniskor i andra delar av världen, desto klarare står det för oss att de väsentliga skönhetsintrycken och de slutliga mänskliga värdena är lika närvarande bland ”stenarna där barn vi lekt” som i dessa andra, långt större världar.
    Vägen inåt kan bli en väg utåt.
    Vägen utåt kan för den som går den med öppna ögon och skärpta sinnen i sin tur i djupare mening bli en väg hemåt.

    • Visst är det så! Det är nästan omöjligt att alls se vad man själv är sprungen ur, medan man står mitt i det, tror jag.
      Och tack själv!

Leave a reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.