Gåtan Duras, biblioteksmopsar, ägiljetter, öljetter och läsfrämjande i praktiken

Idag 30 december inföll årets sista arbetsdag för mig. Den gick fort. Så gjorde även hela 2015.

Vi säger Gott Nytt År, skålar i bubbel, och vips är det Påsk, och sedan har Midsommaren redan sladdat över i Jul och Nyår igen. Så där håller det på. Som i en centrifug. Någon borde rycka körkortet från Tiden. Det får vara nog nu med racerlopp och rattfylla på raksträckan rätt mot Döden!

Särskilt fort går – eller kommer – tiden när man jobbar i folkbibliotek. Jag tror att det har att göra med den stora mängden, bredden, djupen, höjden av arbetsuppgifter. Kort sagt total-volym-densiteten. Den bågnar. Och sist men inte minst alla möten med besökarna. Allt vad de frågar och vill prata om. Det är inte lite det. Det hinner liksom aldrig bli långtråkigt. Det är bra!

Imorse när åkte till bibblan hade jag inte ens hört talas om varken ägiljetter eller öljetter.

Det har jag nu. Efter arbetsdagens slut vet jag både vad det är, och vad de är bra för. Därtill har det i biblioteket till exempel diskuterats asatro. Samt de många likheterna och släktskapen mellan Bibeln och Koranen.

Om ni inte redan visste det, så är BIBLIOTEKSMOPS ett måste för bibliotek, som vill hänga med i sin tid under 2016.

Det tyckte några barn idag. Vi gick i spinn över mopsfoton på nätet. Sååå söta! För biblioteksmopsen läser man sagor och berättar egna historier medan man klappar den. En mops förstår allt. Det ser man ju på långa vägar.

“När bibblan stänger kan mopsen följa med mig hem till Bredäng, hurra!”

”NEJ!”, sa barnen bestämt, som vill ha Biblioteksmopsen hemma hos sig själva i Fittja om kvällarna och nätterna, på ett rättvist rullande schema.

”Men jag då?!”

”Okey då, du kan få vara med på schemat…”

”Bussigt! Men hur ska det gå för hundallergiska besökare?”, undrade jag.

”Äsch, det fixar sig, vi ligger lågt, vi säger inget, så märker de nog inget…”, menade barnen på.

I Finland finns det visst en del bibliotekshundar, men just inga i Sverige, vad jag vet. Sverige verkar mycket mer allergiskt än alla andra länder jag känner till. Samt mer nervöst.

Här ska nästan allt vara tillgängligt för allt och alla hela tiden. Eller ska det verkligen det? Det finns ju till exempel badhus som vissa tider är öppna enbart för till exempel kvinnor eller överviktiga (eller både och?). Det är inte helt fel att våga tänka i sådana banor. Något att fundera vidare på under 2016 för biblioteksbranschen med flera.

Tillbaka till bibblan och läsfrämjande. Det är mycket prat om läsfrämjande nu för tiden. Men inte lika mycket verkstad, om man säger så.

Gå in på ett svenskt folkbibliotek – vilket som helst, var som helst, när som helst. Det spelar ingen roll. Om du inte råkar springa rakt in i en arrangerad sagostund för barnen, så lär du knappast få se någon biblioteksanställd sitta och helt sonika läsa en bok.

Nej, bibliotekspersonalen stirrar stint in i sina skärmar, knackar på tangentborden, sorterar, plockar, petar, sätter upp böcker, städar i hyllor, svarar på frågor, och i bästa fall hälsar de på dem som kommer in i bibblan (det gör vi alltid i Fittja).

Men läsa? Näppeligen! Vad som helst, men läsa, sådant sysslar knappast bibliotekspersonal med. I varje fall inte så att det syns. Kanske det förekommer smygläsning (och smyghuttar)?

Barn och unga gör långtifrån alltid som vuxna säger att de ska göra. De gör istället desto oftare vad vuxna själva gör (och det är minsann inte alltid samma sak som de säger…). Om inte annat blir de unga nyfikna, och kanske börjar fråga.

”Vad gör du? Vad läser du för någonting? Berätta!”

Det är den typ av frågor jag kan få när jag helt fräckt på arbetstid sitter och läser alltmedan jag är fullt tillgänglig mitt i biblioteket. Det vill säga jag tittar upp och hälsar på alla, svarar på frågor, går gärna med och visar, och så vidare.

Detta att som vuxen DEMONSTRATIVT läsa i biblioteket är att VISA att läsning är något viktigt, roligt, angeläget, prioriterat. Det är läsfrämjande i praktiken, och det fungerar.

Samtalet med de nyfikna leder oftast vidare till frågor till besökaren. Vad är du intresserad av? Vad gillar du att läsa? Vill du hitta en bok, tidning, film?

Idag i bibblan satt jag och läste Vicekonsuln av Marguerite Duras (Lind & co, 2015), en riktig feel-bad-roman, ack och ve, men attans så fängslande och stark! Och det syns när jag läser.

Kristoffer Leandoer har översatt den från franska till svenska , ett rikt och vackert språk, tack tack.

Marguerite Duras var mer sydostasiat än fransk. Född 1914 med visserligen franska föräldrar, men i dåvarande Indokina, nuvarande Vietnam. Där växte hon upp i det som idag är Kambodja och södra Vietnam. Som nittonåring lämnade hon Sydostasien – för gott. Trots ett långt liv (fram till 1996) återvände hon aldrig. Det vill säga annat än i sina böcker. Där gör hon det däremot nästan hela tiden.

För mig är det en gåta. Detta att Duras aldrig återvände. Trots att hon hade möjligheterna. Själv återvänder jag nästan tvångsmässigt gång efter gång efter gång till Kambodja.

Genom hela sitt liv var hon rakt igenom interkulturell på ett sätt som somliga politiska partier har mycket svårt för. Hon vek sig inte en tum. Konventioner brydde hon sig inte mycket om varken i livet eller i litteraturen (vilket för övrigt verkar ha varit en och samma sak för henne). Hon visste sitt värde, hon var medveten om att hon var genial. Troligtvis var hon även jättejobbig att ha att göra med som person, men det har inte med saken att göra, i alla fall inte för mig, som enbart drabbas av hennes Litteratur.

Barndomen och ungdomsåren verkar prägla oss mer än resten av våra livsfaser. Det är viktigt att komma ihåg för oss som i våra jobb eller hemma dagligdags träffar barn och unga.

Vi må vara oense om det ena, det andra, det tredje, och så vidare, men aldrig att vi ska sluta prata, se, lyssna på varandra. Kom ihåg det.

Det går dock inte alltid så bra. Det kan bli svordomar och sura ryggtavlor stolpandes rakt ut genom biblioteksdörren. Suck!

Och jag vill ropa efter dem: tro mig, vi vill er bara väl, vi vill er allt det bästa! Vi har också varit sexton. Vi minns, vi vet hur det kan vara…

Men det gör jag ju inte (fråga mig inte varför).

Idag gick det ändå ganska bra. Några alltför högljudda unga medmänniskor behövde jag till slut säga till på skarpen att lämna bibblan. Därför att andra i rummet blev alltför störda. Ofrivilligt föll jag in i rollen av att vara tjatig surgubbe, bläää, jag vill ju inte vara motmänniska…

Och de gick. Motvilligt, släpandes benen efter sig. Men ändå. De gick.

”Vi ses nästa år”, sa jag, ”och ha nu ett roligt Nyår, var lite schyssta mot er själva, var rädda om er, ta hand om er själva!”

Då vände sig en av de sura ryggtavlorna om – på vägen mot utgången – stannade till, tittade på mig. Och brände av ett leende. Och finast av allt…. en slängkyss!

Så kan också ett arbetsår sluta.

GOTT SLUT till dig, kära bloggläsare!

P.S. På årets sista arbetsdag samlade vi ihop 2015 års matlådor till en köksbordsinstallation i Fittja bibliotekskök, se nedan. D.S.

12463913_10154537697482575_1023275258_n

2 responses to Gåtan Duras, biblioteksmopsar, ägiljetter, öljetter och läsfrämjande i praktiken

  1. Duras är lysande och påminn gärna alla om den dokumentär som ligger på SVT om henne. Hennes “Att skriva” är en pärla som kom på Ellerströms förra året (förlåt förrförra dvs 2014).

    • Ja, allt av och om Duras är jätteintressant! Det allra bästa och värsta som hon har skrivit tycker jag är romanen “En fördämning mot Stilla havet”. Den är ett knytnävsslag rätt i solar plexus.

Leave a reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.