Profilbild
3 mars, 2016

Chefen fru Ingeborg – så gick samtalet

BergmanHj_large

Chefen fru Ingeborg
av
Hjalmar Bergman

Så är det då dags att sammanfatta diskussionen om Hjalmar Bergmans Chefen fru Ingeborg, den näst sista romanen i Litteraturbankens cirkel ”Tidlösa kvinnoöden” här på bokcirklar.se.

Vi har rört oss en bra bit framåt i tiden. Chefen fru Ingeborg kom ut 1924, åttiofem år efter det att Carl Jonas Love Almqvists Det går an, vår inledningsbok, publicerades först gången.

Sara Videbäck i Det går an lever i skråväsendets slutfas och drömmer om att bli chef över sin egen lilla blygsamma glasmästeri-verksamhet. Ingeborg Balzar är chef över en stor och välrenommerad modefirma, som det nog hette på den tiden. Stora förändringar kan man tycka. Sedan kan man komma att tänka på att det nu är över 90 år sedan Chefen fru Ingeborg skrevs och fråga sig hur mycket som har förändrats sedan dess. Mer eller mindre? Inte så enkelt att svara på kanske, men väl värt att fundera över.

Diskussionen i cirkeln kom att handla en hel del om just Ingeborgs chefskap. Catarina, som skriver att hon tycker att det är svårt att kommentera romanen, klippte trots detta till med en verkligt spännande fråga som rör just chefskapet och själva boktiteln: ”Vad/vem är hon egentligen chef över? Sig själv, familjen eller firman? Eller ingenting?”

Bra fråga, tyckte Caroline. ”Den fick mig verkligen att tänka till”, skriver hon och ställer sig frågan om titeln kanske är ironisk, menad att betona Ingeborgs låga självinsikt. ”Hon är chef i sina egna ögon men inte i någon annans.” Caroline beskriver hur tätt på Ingeborgs perspektiv hon läste, hur lång tid det tog innan hon kom på att Ingeborg sig själv ovetande är förälskad i svärsonen som hon gör allt för att kunna förakta.

Jag tror den reaktionen säger en hel dem om vem som är den verklige chefen i romanen, i alla fall som jag läser den: berättaren. Som läsare hänger man verkligen med på berättarens aktiviteter och hållning, man blir ledd och förledd.

Berättaren har vi också diskuterat. ”Berättaren är kommentator”, skriver Husse och så är det ju onekligen. Caroline beskriver hur hon till en början hade svårt att inte bli otålig på alla kommentarerna som hon tyckte stoppade upp drivet i själva berättelseförloppet. Det är en känsla som jag tror många läsare idag delar. Vi är numera helt enkelt inte vana vid den här typen av berättare.

Caroline tycker att det ändrade sig i slutet av romanen. En intressant fråga är om den känslan – som jag också tror många delar – beror på att man vänjer sig vid det otidsenliga berättandet med den allvetande, allt regisserande och kommenterande berättare som så tydligt är chef för historien eller om berättaren faktiskt får en annan funktion när Ingeborgs självinsikt får öka? Om den nu gör det?

Det jag tillslut tänker om henne som chef är att hon fick anstränga sig så att leva upp till chefsrollen att hon inte hade råd med några självinsikter. Att varken kärleken eller känslorna fick plats innanför chefsrustningen som hon måste bära för att försvara sin ständigt hotade ställning. Och att det är en tragik som jag inte är alldeles säker på att berättaren engagerar sig i. Kanske är den lättare att förstå dag.

Jag tänker faktiskt rätt ofta på Ingeborg och hennes vacklande ställning när jag ser alla dessa bärare av det som verkar vara dagens kvinnliga chefskostym, smart strikt kostym och höga, mycket höga klackar…

Immi Lundin

Hur fungerar cirkeln?
Pdf-version av denna text
Introduktion till Chefen fru Ingeborg

 

Leave a reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.