Profilbild
13 oktober, 2016

Bob Dylan?!?!

Min första privata kommentar till valet av Bob Dylan som litteraturpristagare var följande: hahaha.

Min andra var: i alla fall bättre än Adonis.

Nåväl. Jag har redan skrivit diverse sarkasmer på twitter, men när jag nu har en poesiblogg att skriva i… Är Dylan poet? Och i så fall: är han en tillräckligt bra poet, även när man filtrerat bort den nostalgi och ingrodda idoldyrkan som oundvikligen vidhäftar hans verk? (I rättvisans namn måste man förstås även filtrera bort den trötthet och antipati som nämnda idoldyrkan orsakar hos många under genomsnittlig akademiledamotsålder. Full disclosure: jag gillar en hel del av Dylan, åtminstone ibland, men har aldrig varit något hängivet fan. Favoritskiva: Desire.)

På fråga ett: visst, det finns inga goda skäl att inte kalla Dylans texter för poesi. Även Sapfo skrev för att sjungas, osv, osv, osv.

Svaret på fråga två är dock mer komplicerat. Här kan man å ena sidan, som Sara Danius gjorde i en intervju, hävda att texterna håller som just texter (i likhet med Sapfos, osv, osv) och att de både kan och bör läsas även utan musik. Detta påstående har jag dock väldigt svårt att ta på allvar. Pröva själv! Somligt är ganska genomsnittlig poplyrik, somligt låter som sämre engelsk artonhundratalspoesi, somligt är utflytande flummigt bludder… vilket fungerar alltihop med musik och släpig frasering och gärna sprit och kanske en joint eller två. Men knappast vid en fokuserad läsning av bara texten. Danius menade vidare att Dylan är ”extremt bra på att rimma, extremt bra på att sjunga refränger”, vilket är otroligt lågt ställda kriterier. Jag har mycket stor respekt för Danius, men jag har svårt att tro att hon eller någon annan akademiledamot skulle kommentera en vinnande romanförfattare lika vagt och ytligt.

Dessutom är Dylan på sin höjd halvbra på att rimma. Många låtar är fulla av nödrim, och även hans bättre låtar skulle ”mått bra av en redaktör”, som det brukar heta i bokrecensioner. Nån som kunnat stryka t ex dessa erbarmliga (LSD-inspirerade?) rader ur ”Visions of Johanna”:

See the primitive wallflower frieze
When the jelly-faced women all sneeze
Hear the one with the mustache say, “Jeeze
I can’t find my knees.”

Så nej. Sapfos och Homeros sångtexter funkar utan musiken. Brechts också, för den delen. Kanske Jacques Brels? Men ska man försvara Dylan som poet, måste man utvidga poesibegreppet till att även innefatta musiken och framförandet. (Somliga har jämfört med teater, vilket är adekvat. Men minns att priset till Dario Fo var mycket kontroversiellt just för att han till skillnad från andra prisade dramatiker var måttligt intressant att just läsa. Andra har jämfört med priset till Churchill. Vilket verkligen inte heller var någon höjdpunkt i akademiens historia.) Och accepterar man detta skapar man allehanda gränsdragningsproblem. Borde låt oss säga Brian Wilson också få pris? Eller bygger kvaliteten i hans låtar för mycket på musiken och för lite på texterna? Och tänk på alla förträffliga författare av filmmanus och seriealbum…

I mina ögon är det inte i princip fel att ge priset till Dylan för att han är en popartist. Men som poet är han ändå rejält överskattad. Eminem hade varit roligare.

8 responses to Bob Dylan?!?!

  1. Vi tycker precis lika om detta. Såhär skrev jag flera timmar före detta inlägg, i en FB-diskussion:

    “Som sagt, man kan fråga sig: är det rätt att bedöma hans texter utan sången och musiken? De är ju tänkta att fungera tillsammans. Och har han fått Nobelpriset endast för texterna? Det betvivlar jag, och Danius antyder att så inte är fallet. Ex. älskar jag Visions of Johanna, den är kanske en av popmusikens största verk, men när jag läser den ser jag ett par nödiga rim och ett par strofer som känns helt omöjliga (men som han fraserar till genialitet i sången). Har han då fått priset för text+sång (lyrik i den gamla meningen)? Men inte för musiken? Det verkar orimligt, för rent konkret går det att extrahera texten, men endast det vokala finns ju inte att tillgå. Ergo, det är helheten som rimligtvis bedömts. Och om vi breddar litteratur till visor, återstår frågan om SA har trovärdighet/kompetens att bedöma dessa. Tveksamt?”

    Lustigt att du använde exakt samma låt som jag som exempel!

  2. Men gå inte i Danius fotspår och läs texten utan musik. Dylan måste förstås intermedialt, som en konstnär som kombinerar text och musik, eller, om man så vill, verbala och auditiva tecken. Tar man bort det ena går helheten förlorad.

  3. Jag har inte läst tillräckligt av Adonis (och är inte så bevandrad i hans referensvärld) men har fått intrycket av att han är en kompetent och hyfsat sympatisk poet. Vad är det för fel på honom?

  4. Dylans låtar är förstås i första hand låtar och ska dessutom helst framföras av honom själv efs han är bäst på det. Dock: det GÅR visst att ta till sig texterna för sig men förutsätter en läsare med humor och självdistans (raderna du citerar kan ses som svaga ELLER som geniala klacksparkar, en slags blinkningar från en mästare till sig själv och till dem som begriper: “ta inte allting så allvarligt!”. Och: det verkligt stora med den här utnämningen är ju att den vidgar litteraturen till att på allvar omfatta även låttexter, för även om musiken skulle vara nödvändig så är ju inte texterna mindre litteratur. Drama räknas ju men är sällan särskilt intressant utan scen och skådespelare. Kort sagt tycker jag din text här är väldigt inskränkt och träaktig. (Med det sagt är förstås både akademien och priset ff och som de alltid varit fantastiskt fåniga och ointressanta, vem bryr sig, egentligen. Tvivlar på att Bob gör det allefall.)

  5. Inte fel alls att välja en tonsatt poet, eller singer-song-writer om man så vill. Felet är att han inte är en tillräckligt bra poet. Kanske också med tanke på formuleringen “det utmärktaste i idealisk rigtning” i testamentet. En poet som t ex Ko Un hade varit mer värdig. Och är inte alls mer svårläst. Läs honom!

  6. Problemet med Dylan och hans Nobelpris är att alla har fel. Pop- och rocktyckarna avgudar honom för att han på något vis förefaller vara en poet i deras ögon. De är dock för dåligt pålästa på litteratur och saknar verktygen att egentligen se hans storhet som poet. De som kan bedöma litteratur avfärdar honom på grund av att han är en populärkulturell låtskrivare/trubadur och har aldrig brytt sig om att sätta sig in i hans verk. Resultatet blir en samling “rockdiggare” som hurrar av rent pinsamt ytliga och pinsamma skäl medan de “högkulturella” fnyser och fäller ironiska kommentarer på lika korkade grunder. Som artist må Bob Dylan vara en superstjärna, men med sitt val av honom till litteraturpristagare har Svenska Akademien helt klart satt ljuset på storheten hos en poet, som fram tills nu varit gravt underskattad av det stora flertalet.

  7. Vi förhåller oss tysta till denna text. Det har alltid funnits idioter som Malte P. Dylan är Shakespeare i vår tid, efterkrigstiden. Dylans ande svävar över hela samtidsliutteraturen

  8. See the primitive wallflower frieze
    When the jelly-faced women all sneeze
    Hear the one with the mustache say, ”Jeeze
    I can’t find my knees.”

    Trots allt, en av popvärldens starkaste ljud-allegorier (ej text dito) :-)

Leave a reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.